Jul. Igen.

Jag vill önska er en god fortsättning på julen!!

Bara för att det äntligen har blivit jul, så saktar inte tiden ner - utan det rullar på lika snabbt som tidigare. Vi har ställen att åka till, folk/vänner/grannar/släktingar att hälsa på, julklappar att ge bort, konserter som ska sjungas på och så allt annat.... Visst är det roliga saker, men ibland skulle jag så gärna vilja ha några helt tomma dagar. Då kan man bara känna efter - vad vill jag göra nu? Och så gör man det. Men det kommer. Efter nyår.

Julafton blev ju helt okej till slut... Brorsbarnen är små änglar, och finns där precis lagom när man behöver dem... Kramar och sitta i knäet, titta på film tillsammans, läsa bok tillsammans och bara mysa... På julafton tar maken och jag med barnen ut, typ efter KalleAnka men innan tomten kommer. Ni vet, den där långa dryga stunden då man bara väntar och väntar och väntar... ;) Vi går ut med ficklampor och letar spår efter tomten och hans renar. Båda de stora (7 och 9 år) var väldigt noga med att vi skulle gå ut, även om de mycket väl vet att det är lite på skoj så där. Men 2,5åringen körde hela racet... Så stor och duktig!! Lyste med ficklampan, letade, tyckte sig se nåt... När vi kom in hade nån haft lite jord under skorna, som låg på golvet, han var övertygad om att det var renbajs!! Vi hittade en tomteluva som hängde på baksidan, på staketet. Kunde tomten ha tappat den?? Jaaa - sa den lille. Nja, sa 7-åringen (som inte alltid är riktigt riktigt säker....) Tomteluvan var lik nån sån mössa som de hade - eller i alla fall nån som de känner som har en sån... Hahahaha.... Hennes lycka var total när hon hittade en bokstav skriven på lappen inne i luvan. Kolla!! Jag visst det, det är hans (brorsans). Då grep den minste in och sa mycket, mycket bestämt: NÄE, det ÄR tomtens!! och så tog han den från syrran, och hängde tillbaka den på staketet så att tomten skulle komma och hämta den... :)

Det var jag som var tomte i år. Håhåjaja. Det var lite kul faktiskt....

Och sorgen finns där också. Hela tiden. Igår kväll sa jag det till maken, blir du aldrig ledsen? Jo, det är klart, svarade han. Men vad gör du då? undrade jag... För, vad ska man göra då??? Hur gör ni?? Man vill ju inte förstöra för alla andra, med scener och gråt och tårar... Det rör ju bara mig och maken, på nåt sätt. Vi får försöka kramas lite extra.... eller nåt.... Inte för att det hjälper mot barnlösheten, men det känns ju lite bättre i alla fall....

kram på er.....