Nytt år.

Nytt år.
Nya drömmar.
Nya förhoppningar.

Det är alltid lite ödesmättat, det här med nyårsafton. Man sätter en punkt, vänder blad och börjar på nytt med stor bokstav. Vi brukar inte ge nyårslöften, maken och jag. Det är inte vår grej, på nåt sätt. Däremot gjorde jag en annan riktigt bra sak, för många många år sen.

Det var några dagar efter nyår, jag tror den 3 eller 4 januari. jag bestämde mig för, att året som kom (2002) skulle vara ett BRA år. Jag skulle göra saker som var roliga, härliga och som jag längtat efter. Jag skulle njuta - av stort som smått! Och så försökte jag göra, hela året. Jag kunde stanna på hemvägen och bara titta på en ljuvlig solnedgång. Eller så läste jag 15 hp historia en termin, åkte varje onsdagkväll... Eller så tog jag med min syster till Nya Zeeland i tre veckor. Sånt jag längtat efter, roliga och bra saker. Jag behövde det, efter ett år som varit tufft och jobbigt. Cancer på två olika ställen i kroppen under 2001 tar rätt mycket kraft och livsglädje.

Men det var då. Nu är det nu.

Hur blir mitt nya år?? Ja, jag är otroligt glad att jag inte får veta det i förväg! Jag kommer försöka påverka det i en bra riktning. Göra mitt allra bästa. Förmodligen får jag inte det där jobbet jag sökt, för jag har inte hört av nåt, och tillträde är efter trettonhelgen... Men jag får kämpa på med det jag har. Jag kommer med allra största säkerhet inte bli gravid heller, men det är ju ingen överraskning. Men jag hoppas hoppas hoppas att det kommer finnas barn i min närhet, i alla fall.

Och jag har min man. Som jag älskar, så jäkla mycket. Och det vet han om. Vi säger det till varandra ibland, när det är lite jobbigt: vi har i alla fall varandra!

Hoppas ni får ett gott slut, mina vänner (och alla andra som läser). Och så önskar jag oss alla, ett Gott Nytt År!

Utanförskap.

Häromdagen (eller kvällen) var maken och jag hembjudna till en av mina körvänner. Trevligt! Vi var ju i Rom i höstas, och då var respektive med. Hennes nye man (särbo) har samma utbildning som min man, så vi försökte para ihop dem lite. Och det funkade. Nu var det vi fyra, och så ett annat par, som vi träffat typ ett par gånger hos andra vänner. Vi känner dem inte, vi har bara pratat lite grand, så där ytligt, som man gör. Nu var det i alla fall vi, tre par. Trevligt! Men. Som alltid när det är nya människor, och man gör en ordentlig presentation (var vi bor, vad vi jobbar med osv osv), så hänger liksom den där frågan om barn i luften... Jag satt bara och väntade och väntade... Vågar de inget säga, eller....?

Och visst får jag berätta om vår oförklarliga ofrivilliga barnlöshet. Om vårt kämpande. Om slitet, tårar och en del glädje.

När man är öppen och berättar, brukar man alltid få höra om nån annan som gjort liknande (samma sak, tror de oftast). Det är sällan självklart med barn, förstår man då. Men det hjälper ju inte oss.

Tyvärr blir jag ledsen av det här. Varför är det alltid barnen som räknas för hur lyckad man är?? Om vi nu berättat hur jobbigt vi har haft det, och fortfarande tycker att det är, - måste de då fortsätta prata och prata och prata om sina små stjärnor?? Vi har inget att tillföra i det samtalet. Då sitter vi bara tysta. Och lyssnar. Sorgset.

Men annars var det trevligt. Faktiskt.

Jul. Igen.

Jag vill önska er en god fortsättning på julen!!

Bara för att det äntligen har blivit jul, så saktar inte tiden ner - utan det rullar på lika snabbt som tidigare. Vi har ställen att åka till, folk/vänner/grannar/släktingar att hälsa på, julklappar att ge bort, konserter som ska sjungas på och så allt annat.... Visst är det roliga saker, men ibland skulle jag så gärna vilja ha några helt tomma dagar. Då kan man bara känna efter - vad vill jag göra nu? Och så gör man det. Men det kommer. Efter nyår.

Julafton blev ju helt okej till slut... Brorsbarnen är små änglar, och finns där precis lagom när man behöver dem... Kramar och sitta i knäet, titta på film tillsammans, läsa bok tillsammans och bara mysa... På julafton tar maken och jag med barnen ut, typ efter KalleAnka men innan tomten kommer. Ni vet, den där långa dryga stunden då man bara väntar och väntar och väntar... ;) Vi går ut med ficklampor och letar spår efter tomten och hans renar. Båda de stora (7 och 9 år) var väldigt noga med att vi skulle gå ut, även om de mycket väl vet att det är lite på skoj så där. Men 2,5åringen körde hela racet... Så stor och duktig!! Lyste med ficklampan, letade, tyckte sig se nåt... När vi kom in hade nån haft lite jord under skorna, som låg på golvet, han var övertygad om att det var renbajs!! Vi hittade en tomteluva som hängde på baksidan, på staketet. Kunde tomten ha tappat den?? Jaaa - sa den lille. Nja, sa 7-åringen (som inte alltid är riktigt riktigt säker....) Tomteluvan var lik nån sån mössa som de hade - eller i alla fall nån som de känner som har en sån... Hahahaha.... Hennes lycka var total när hon hittade en bokstav skriven på lappen inne i luvan. Kolla!! Jag visst det, det är hans (brorsans). Då grep den minste in och sa mycket, mycket bestämt: NÄE, det ÄR tomtens!! och så tog han den från syrran, och hängde tillbaka den på staketet så att tomten skulle komma och hämta den... :)

Det var jag som var tomte i år. Håhåjaja. Det var lite kul faktiskt....

Och sorgen finns där också. Hela tiden. Igår kväll sa jag det till maken, blir du aldrig ledsen? Jo, det är klart, svarade han. Men vad gör du då? undrade jag... För, vad ska man göra då??? Hur gör ni?? Man vill ju inte förstöra för alla andra, med scener och gråt och tårar... Det rör ju bara mig och maken, på nåt sätt. Vi får försöka kramas lite extra.... eller nåt.... Inte för att det hjälper mot barnlösheten, men det känns ju lite bättre i alla fall....

kram på er.....

Mindre än en vecka kvar till dopparedan....

Ibland går tiden snabbt. Ibland går den däremot sakta... När man ruvar går den sakta... ;) Just nu känns det som om tiden går alldeles för snabbt. Jag hinner inte med! Både maken och jag kommer vara lediga läääänge, 17 dagar i rad. Härligt!

I morrn är det julfest på makens jobb, på hans avdelning. Och i år får respektive följa med. Vi kommer bli runt 25 personer. Och minst två av dem kommer med magen i vädret.... Den ena av dem är jag lite glad för, eftersom de har kämpat, precis som vi. Spermiedonation och ivf, jag har inte riktigt koll. Men, det kan bli jobbigt i alla fall. Jag hade ju också gärna kommit med magen i vädret... Jag känner ju inte så många där, jag har bara träffat makens kollegor ett fåtal gånger. Chefen och hans fru har varit hemma hos oss, och en annan gång hade de fest på företaget hemma hos dem (och jag fick vara med, eftersom jag då var chaufför...). Men jag får väl försöka hitta nån annan att umgås med, eller nåt.... Känns lite nervöst.

Det är bråk och tjafs på mitt jobb också. Jag blir bara så trött. Alla är ju körda i botten, känns det som. Och stress och press från alla håll, och snart är det jul, och ja ni fattar nog.... Budgeten för nästa år är katastrofal, det är en stor omorganisation i hela kommunen, och ingen fattar nånting.... Fast jag älskar mitt jobb!! Det är bara så mycket runt omkring som jag inte orkar med. Och visst vore det kul, om man nån gång kunde få höra nåt positivt av sin chef, jag lägger ju ner oerhört mycket, tid och kraft, nu de här intensiva veckorna före jul.

Men, pga tjafset är jag ledig idag. Jag ska bara åka dit och fika. Fast det blir ingen jultårta, eftersom chefen bjöd alla på julbord. Jaha. Jag var inte med på julbordet, eftersom de valde en dag då jag inte kunde (vilket också gjorde mig ledsen, det fanns flera dagar att välja på, då alla verkligen kunde). Jag försökte vara tydlig med mitt missnöje (nåja, jag klagar inte, men sa tydligt att jag inte kunde då), så nu erbjöd chefen mig en biobiljett i stället... Eh.... De köper hon billigare, för 50 kr. Jaja, ge mig en femtiolapp, i stället för en trevlig kväll med gott julbord (3-400kr?) med underhållning, och avtackning av kollegor... Fikat blir i alla fall kaffe och smörgås (från gemensamma kassan... suck...). Och så ska vi få julklappen. Sträck på dig och le, var tacksam.

Nu är jag visst lite bitter igen.

Inte enkelt det här.

Om en stund ska jag åka ut till mina föräldrar och vi ska ut och hugga julgran. Idag är det klart ute, och solen skiner. Konstigt väder när det är mindre än en vecka kvar till julafton. Jag tillhör ju dem, som absolut vill ha snö på julafton, men det ser ut som om jag inte får det i år...

På spisen puttrar lite julgodis, det ska jag väl hinna med på en halvtimme, innan jag måste åka.

En rolig överraskning, de ringde från Interflora i går, någon har skickat blommor till mig och maken som de kommer och lämnar i kväll!! Spännande!! Jag har ingen aning om från vem det kan vara (konstig svenska där?).

Nu måste jag nog provsmaka lite julgodis, och socker är ju aldrig fel, kan behöva lite uppåt nu...
kram kram

Ofrivilligt ledig.

Min svåger fyller år i morrn, men han är sjuk, så det blev inget kalas hos honom idag. Lika bra det kanske, för maken är lika förkyld han... Han hostar och snörvlar, nyser och mår inte bra. Faktum är att han har feber också, 37,6. Nåja, har man normaltemp på under 36, så ÄR  detta faktiskt feber. Igår blev han så yr i huvudet när vi satt och tittade på teve, att han fick gå och lägga sig. Sen låg vi i sängarna och tittade på teve. Då mådde han bättre. Stackarn!

Så vad har jag gjort idag då? Jo, lite julgodis. Bakat bröd. Och så det traditionella enebärsdrickat. Det görs på samma sätt som svärmor gör. Och hennes mamma alltid gjorde - och så vidare och så vidare...

Sen blev jag trött!! Somnade i soffan. Orkade helt enkelt inte göra mer, kändes det som. Då kom jag på den lysande idén: KAFFE!! Jajamänsan! Och sen gick städningen som en dans!

Det fick bli hämtmat ikväll. Maken sitter vid teven, och har gjort så större delen av dagen. Ni vet: skidor, och fotboll. Alltid finns det nåt viktigt att titta på....

Nu sitter jag här i det fina välstädade huset. Jag har just tänt en brasa, blir så mysigt då! Tvätten hänger på tork framför brasan, torkar så mycket snabbare då. Jag har till och med manglat lite lakan. Inte så jobbigt, men ibland svårt att få det att bli av. Men nu blev det ju en dag ledig, så här alldeles oförskyllt.

I morrn måste jag jobba lite på förmiddagen. Sen blir det nog handla mat, och sen ska jag iväg och sjunga på kvällen. Men även om det är mycket nu, försöker jag verkligen leva i nuet, och hämta andan i små pauser då och då. Nästa vecka måste jag jobba en del extra. Suck. Men det är bara en enda kväll som jag måste bara borta. Tur det. Fast, på torsdagen har maken julfest med sitt jobb, och den här gången är vi respektive medbjudna. Kan ju bli lite trevligt, hoppas jag! Mitt problem är att morgonen efter är tidig, för mig. Det är då vi har avslutningen, och jag måste vara pigg och alert! Håhåjaja, det löser sig nog det också...

Julklappar då?
Ja, det går ganska bra, faktiskt. Ska bara skriva ihop ett presentkort, sen är jag i stort sett klar, faktiskt. Utom till makens systerson. Den där gänglige tonåringen som inte vet vad han önskar sig... Fast han egentligen behöver en hel del... Men det är makens jobb att köpa present till honom. Fast nu när han är sjuk, får jag kanske rycka in och göra en insats. När jag tänker efter, undrar om jag inte gjorde en insats förra året också... Då var det väl också nån som var sjuk? Inte jag, för jag blev sjuk i mellandagarna...

Hoppas ni får en fin tredje advent!!

Drömmar och julstök.

Plussen fortsätter att ramla in.... Men det finns de som är riktigt roliga!!

Idag har vi bakat pepparkakor, maken och jag. Lite mys...

Och så har träffat min brors tre barn, och fått leka lite... Sjuåringen och nioåringen tyckte det roligaste var när vi var ute i snön. Hela trädgården låg alldeles slät och orörd med snön. Jag gick före, och de skulle gå efter, i mina spår... Ibland gick jag på snedden, snurrade runt, tog långa hopp, gick med låååånga kliv eller korta korta steg... Tänk att nåt så enkelt kan vara så roligt?!

Och jag mår bra när jag får vara lite med de barnen... Så gott med kladdiga pussar, kramar och mys när de sitter i knät... Det är tvååringen som står för de kladdiga pussarna... :) Vi tittade på foton, och där var bilder från Öland. "Där har du badat" sa jag till honom. "Jag har dukat där" berättade han. Tur att storasyster kunde hjälpa till med översättningen: dukat=dykt....

Annars har jag drömt en massa konstigt nu några dagar. Eller nätter, snarare... I en dröm bodde vi i ett liknande hus, med samma grannar, och gatan såg nästan likadan ut. Det bodde två-tre pojkar hos oss. De var hungriga. "Då får vi väl göra lite frukost då" sa jag och gick ut i köket. Pojkarna följde med och började göra sin egen frukost. Vi värmde mjölk till varm choklad - det dricker vi ju aldrig här hemma... Och känslan från drömmen var LYCKA. Jag hade en familj, och de hjälpte till, vi gjorde frukost tillsammans.... Enkla saker, som betyder så mycket.

Maken jobbar i dag. På en lördag. Började på eftermiddagen, och får ev hålla på större delen av natten och kanske i morrn också. Nån större uppdatering eller nåt sånt, jag fattar inte vad det är. Så lördagsmiddagen ska bli hamburgare... Egengjorde, smakar bra, men i alla fall....

Ha en go kväll!!