Ja, det har nu gått en hel vecka sen vi fick domen. Ja, vi fick den. Maken skrev helt enkelt till förvaltningsrätten, och bad om domen. Enkelt eftersom vi vet dagen för förhandlingarna, namnen på barnen samt vilken socialtjänst det rör sig om. Så vi hade domen innan klockan hade blivit 16 förra måndagen. I torsdags fick vi ett brev från socialtjänsten, det var utredningen av oss som var klar och sammanställd. Med den följde ett litet brev, där det stod att det var måndag kl 17, och domen hade ännu inte kommit.... Hoppsan. Hur kan vi får domen innan socialen har fått den??
En vecka har gått. En hel vecka. Sju dagar. Och vi har inte hört av socialen än. Maken tycker det är dåligt, riktigt dåligt. Jag har nog inte tagit ställning till det än...
Vi reagerar olika, det har jag nog skrivit om förut. Jag blir ledsen. Maken blir arg. Men nu har min sorgsenhet fått dela platsen med ilskan. Ja, jag är arg. Jäkligt arg. Det får inte gå till så här!!
Vad kan jag göra, för att hjälpa de här barnen, som ju är de som blir drabbade??
Jag har vänt mig till min lokala riksdagspolitiker, som tyckte det här lät helt absurt. Nu har jag berättat vår historia över en kopp kaffe, de senaste timmarna. Vad kan min politiker göra?? Kanske inte så mycket, men han/hon var mycket intresserad, och betonade vikten av att politiker träffar vanliga människor som lever i den vanliga världen... Min riksdagspolitiker undrade om jag hade nåt särskilt som jag ville att han/hon skulle göra. Nja, svarade jag, vad kan du göra??
Jag väckte ett intresse, helt klart. Nu ska han/hon gå tillbaka till riksdagen, begära in statistik på ansökan om LVU samt dom om LVU de senaste 15 år. Dels riket, dels den domsaga som vi tillhör. För att se om det är nån skillnad.
Om det är som vi tror, att det är skillnad, då är det fel. Det är inte politiker som ska bestämma i såna här saker. Då kan vi hoppas på debatt, att det händer nåt.
Det känns väldigt långt borta, och det känns som om det inte drabbar/räddar "våra" barn, de som vi har mött. Det kanske är för sent för dem.... Men, det kanske kan få upp ögonen på fler människor i Sverige, och ändra nåt på sikt. Då kanske vi kan hjälpa några barn, i alla fall.
Hur som helst, det är skönt när nån lyssnar på en, med stort intresse och mycket uppmärksamt. Jag fick många tack, och mycket beröm, för att vi (jag) delar med oss (mig) av vår historia.
Min politiker skrattade också med mig, och frågade: varför kan du inte göra nåt vanligt nån gång??
Ja, det har jag undrat också. Varför kan det inte bara vara lite enkelt?? Och bli som man vill och önskar nån gång....
Fick mejl från vår kurator i dag också. Hon uppmanade mig att gå vidare med det här. Det är inte rätt, påstår även hon. Hon undrade vad media skulle säga om det här....? Men det är inte vår grej att gå ut i media, precis....
Nu får vi väl gå tillbaka till den ändlösa, ledsamma väntan.... Om inte soc har ringt i morrn, då får väl jag ringa. Men jag tycker nog, att det är de som ska ta den första kontakten.... Jag kan komma på massor av orsaker till att de inte hört av sig. Vi får väl se vad de säger, när de hör av sig.
Jag känner i alla fall, att jag MÅSTE göra nåt!! Jag kan inte låta det här gå obemärkt förbi...
Kram till er som läser!!
(Jag har inte trillat ner i svarta hålet, jag har ännu inte gett upp....)
Jag tycker också att det här är något som borde uppmärksammas i medierna. Kan inte förstå att samhället sviker de här barnen om och om igen. I Finland är det samma sak: föräldrarnas rättigheter går före barnens. Det sorgliga är ju att den onda cirkeln bara fortsätter då de här barnen växer upp och själva blir föräldrar, eftersom de aldrig fått känna sig älskade och trygga. Jag fortsätter att hålla tummarna för att ni ska få möjlighet att hjälpa ett barn till ett bättre liv!
SvaraRaderaKram!
Tack för dina fina ord! Det är inte alls min grej, men på nåt sätt blir man lite sugen på att sprida den här kunskapen. Undrar hur media skulle rapportera? Här har ju varit ett drev mot familjhem, lite då och då. Och visst, alla familjehem har inte varit bra. Men VI kommer bli ett bra hem!! :)
RaderaDet svåraste är ju, att jag (vi) känner mig så maktlös... Vad ska jag göra för att hjälpa??
Kram!
Detta låter så hemsk så jag blir ledsen med dig och för barnen. Tycker att om du orkar skriv brev, mail till uppdrag granskning och liknande program på tv och till tidningar, aftonbladet ....kramar på vägen från en annan kämpe
SvaraRaderaTack för kramar och tankar!
RaderaVisst påverkar det OSS också. Vi längtar och väntar ju efter de här barnen. Men, vilket har förvånat mig själv, jag far mest illa över att veta att de här barnen har det så illa och att de INTE får nån hjälp... Vi sviker dem!
Kram!
Fy f-n, säger jag bara! Stackars, stackars barnen! Jag har skrivit det förut och skriver det igen - det är verkligen sjukt att föräldrars rätt till barn är större än rätten till en trygg uppväxt. Skönt i alla fall att det finns människor som bryr sig och som vågar protestera mot att det är så här. Inte minst politikerna...
SvaraRaderaKramisar
jag förstår inte. du vill att socialerna för bort dina barn hemifrån ifrån dig eller vad handlar det om?
SvaraRaderaNej nej. Min man och jag är familjehem. Vi kan alltså tänka oss, att låta ett annat barn bo hos oss, som fosterbarn. Vi har tre gånger varit matchade med olika barn. Alla dessa tre gånger vägrar föräldrarna, och då kan socialen göra en laglig placering, ett LVU. Men alla tre vi varit matchade mot har förvaltningsrätten sagt nej till LVU. Det handlar inte om oss, de tycker att föräldrarna ska/kan klara sina barn själva. Vilket inte socialen uppenbarligen tycker. Idag är det inte enkelt att placera barn, enligt rätten måste du nästan ha slagit ihjäl barnen först... :( Sverige är ett av få länder i världen där föräldrarnas situation är mycket, mycket starkare än barnens. Och det är ju på bekostnad av barnen...
RaderaFick du svar, annars, fråga igen! :)
Rätten,barnen och föräldrar vet bättre vad barnen behöver. Varken du,kidnapparna eller socialen får bestämma om andra människornas liv,oavsett hur mycket ni än vill ha någons barn.Du borde gå till någon psykolog i stället.Du har stora psyk-problemer, precis som de socialtanter som "matchar" främmande barnen dig till.Barnen är inte valpar.Jag skulle inte ens kunna dra ifrån en kattmamman hennes kattungar. Horribelt,vad empatilösa och egoistiska vissa personer är.
SvaraRaderaNej, jag har inte "stora psyk-problemer", vad du nu menar med det.
RaderaMen du kan inte veta ett enda dugg om det som vi vet. Du kanske har haft en alldeles fantastisk uppväxt, det vet inte jag. Och det bryr jag mig inte om. Men jag bryr mig om barn som far illa. Barn som inte får mat, utan får gå hungriga hela tiden. Barn som blir slagna. Barn som misshandlas. Barn som inte får vara barn, utan bli små vuxna, och sköta om sina föräldrar. De här föräldrarna vill sällan sina barn nåt illa. Men, om de nu är missbrukare eller inte förstår bättre, spelar ingen roll. Barn har rätt till en trygg uppväxt, en säng att sova i, ett hem att vara i, någon som älskar dem. Barn har rätt till kläder på kroppen och mat i magen. Det kan inte ens du bortse från. En treåring som får hjälpa en svårt påverkad mamma, torka spyor, kolla om mamma är död eller levande... Och så är mamma glad en dag, men hon kan rätt som det är, få ett utbrott och slänga stolen i vägen, så träet rycker i småbitar. Det lilla barnet lär sig att inte lita på nån. Det lilla barnet knyter heller inte an till nån (ingen anknytning=barnet blir psykopat, kan inte känna empati).
Vi är verkligen inte ute efter att "ha någons barn" som du skriver. Egentligen har vi nog med våra egna liv, vi skulle kunna fortsätta leva bra i vår egna lilla bubbla. Men, eftersom vi nu har möjlighet att hjälpa något annat barn, så har vi erbjudit oss att göra det.
Och det är inget som du behöver lägga dig i. Jag har tidigare betackat mig för anonyma kommentarer. Jag borde väl inte ens svara, men jag gör de ändå. Du är bara så patetisk i din kommentar att man bara suckar och går vidare. Men det fattar du nog inte ens. Skriv inte igen, är du snäll.
De kommer o bli bra
SvaraRadera