Nej. Nej. Och idag också: Nej.

Det här är ett sånt där svårt inlägg att skriva. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.... Hur ska jag börja?

När maken skulle åka hem från jobbet idag, kollade han mejlen för sista gången. Då hade den kommit. Domen.

I augusti förra året anmälde vi oss, vi ville bli familjehem. Det har varit en lååång resa hit, där vi är nu. Tre gånger har vi varit matchade mot barn. Ingen av de här tre gångerna har varit en sol-placering (frivillig). Alla tre gångerna har det varit rätten som ska avgöra, om samhället ska göra en insats för att hjälpa de här barnen. Alla tre gångerna har samhället svikit barnen. Föräldrarnas rättigheter väger mycket tyngre, än barnens rättigheter till en bra, trygg, mätt, hel och ren uppväxt.

Det blev ett tredje nej, för oss.



När jag läste domen, så grät jag. Det bara kom. Det var inga tårar för vår skull. Nä, det är för barnens skull... Alltså, jag fattar inte - jag förstår inte - hur man kan låta dessa barn bo kvar hos sina biologiska föräldrar... Varje vettig vuxen människa, som hör den här berättelsen, vill bara åka dit och hämta barnen... Kram dem, hålla om dem, pussa på dem, lugna dem, trösta dem....

Vad är det som händer????

Den första och tredje domen har vi fått, och läst. Och det känns mycket bra. En snabb reflektion, är att det är samma ordförande, och en av de tre nämndemännen är densamme. Spelar det nån roll, tro?

Jag vet inte hur dessa tillsätts. I tingsrätten och hovrätten är nämndemännen politiskt tillsatta. Men hur väljer man dem? Det som rör oss, och de barn som matchats mot oss, är socialdemokratiskt styre. Säger det nåt? Det behöver det inte göra. Jag tror inte politiken spelar nån roll här. Men, jag har många många funderingar på, varför det går så enkelt i en annan stad, inte långt från oss.... Varför? Domstolar ändrar praxis, men kan de bara göra det hur som helst???

Jag vill att soc överklagar domen. Det är min första tanke. Men det finns en annan lösning. Och det är redan på gång en anmälan från en annan kommun. Det kanske går snabbare. Men just nu vet vi inte vad som händer.

Och så vi två i det här. Vad vill vi??? Glöm inte bort oss. Mitt i alla sorg, över att dessa barn lämnas åt sitt öde... Maken och jag. Som levt i en oro, en ovisshet. Inte kunnat planera. Inte kunnat ta nya jobb, är det lönt att hoppa på ett nytt stort projekt och ansvara för det, när man ska vara hemma halvtid sen?? Både maken och jag har chefer som är på oss, och vill veta, hur ska vi ha det? Hur ska vi jobba?

Samtidigt är bådas våra chefer bra, och förstående. Men ingen, ingen, ingen vi har pratat med kan förstå varför rätten gör så här....


Den del av domen som vi fått, är den offentliga delen. Vi vet ju vad som står i den sekretessbelagda, en del av det i alla fall. Som en liten passus, kan jag bara säga, att det är förvånansvärt mycket som är offentligt.... Och jag säger det igen, inte en enda gång har vi fått höra att vi inte ska prata om det här, att det är sekretess osv. Inte en enda gång. Nu gör vi ju inte det, men....


Det är nu mitt i natten. Vi har läst, pratat, gråtit.... Gått en sväng och pratat lite till. Hur gör vi nu? Vad vill vi? Vi kan ju inte göra någonting, för de här barnen som varit matchade mot oss. Ingenting. Det är jobbigt att veta det. Att vi är... ja, lite maktlösa i det här.

Samtidigt är det ju inte fel på oss. Vi är ju inte inblandade i den här domen, inte på nåt sätt. Rätten har lyssnat mer på en granne som känt familjen i tre veckor, än en psykolog som gjort en alldeles färsk utredning. Rätten lyssnar mer på en farmor som inte träffat sitt barnbarn, än på en av Sveriges ledande in om forskning när det gäller anknytning. Rätten säger, att de inte lägger så stor vikt vid ny forskning.

Jag kan bli så jäkla förbannad, när jag läser sånt. Får det gå till så här?? I mitt Sverige??? År 2013??? Har vi människor, som bor och verkar här, rätten att överge de här barnen??? Att lämna dem, åt sitt öde. Trots, att vi vet hur de har det.... Kommer inte de här barnen växa upp, och lämna sina skrämmande berättelser sen... Långa program på teve, om hur samhället och familjehemmen svek dem... Böcker, stämningar. Vi kommer förfasa oss och tycka att det är hemskt. Hur kunde socialen göra så här??? Men. Det är inte socialen som gör fel. Det är rätten som dömer fel. Tycker i alla fall vi.

Jag kan också tycka, att biologiska föräldrar måste ha lite rättigheter också. Men, när det har gått så här långt, då har de förverkat sin rätt att vara förälder. Det finns dokumenterat, gång på gång. Sak på sak. Om igen, och om igen. Och soc erbjuder hjälp. Familjen säger nej. Soc erbjuder stöd. Familjen säger nej. När detta har hänt flera gånger, ska det inte gå, att i rätten säga, att man ångrar sig och är beredd att ta emot lite hjälp nu. Att säga, att det kanske har varit lite oroligt för barnen, men om bara soc hade hjälp dem (familjen) så hade det blivit bra med en gång...

I vår resa för att bli familjehem, har vi hört många, många historier. Vi har hört om den 24-åriga fembarnsmamman, som inte förstått att hon är gravid, förrän i sjätte månaden.... Vi har hört om misshandel med dammsugare, cigaretter, säkerhetsnålar. Vi har hört om barn, som inte får nån mat hemma men som tur är får komma till förskola några timmar i veckan (när föräldrarna lämnar barnen där) och då slänger sig barnen på golvet och äter knäckebrödssmulor....

Kan ni fatta, att det här händer? I vårt land, idag? Och jag säger inte att det är värre här, än i något annat land. För det tror jag inte. Men, min illusion om en bra, eller i alla fall bättre värld, är krossad.



Vad händer nu??
Vi har gått en utbildning. Vi är utredda, flera gånger. Vi har tagit ledigt från våra jobb, många gånger, för att sitta och prata med soc en eftermiddag. Och lägger du ihop en eftermiddag här och en där, det blir rätt många dagar....
Har det varit förgäves?? Har vi gjort allt i onödan?? Får vi ingen chans, att hjälpa något barn till en bättre uppväxt?

Jag vet inte.

Vi väntar väl på att soc ringer. Så får vi höra, hur de tänker göra. Vid alla tre nej'en, har soc varit övertygade om att det ska bli ett ja. Den här tredje gången, var de så säkra, att två soc sekr sa till oss, att blir det inget LVU nu, då har de jobbat 20 och 30 år med det här utan att veta nånting. De satte sin utbildning, och all sin erfarenhet i pant. Och nu blev det ett nej... Vem har mest rätt?? Socialen, eller rätten? Och rätten är alltså en ordförande, och tre nämndemän. Ingen av dem har speciell utbildning i det här. Inte på nåt sätt.


Det här blev ett mycket långt inlägg. Men det är så mycket jag måste får ur mig. Jag ska jobba som vanligt i morrn, sen har jag semester resten av veckan. Nästa vecka har jag också plockat ut en kompdag, så det blir lite längre ledigt. Vi måste vara vi nu. Och ta hand om varandra. För jag har ingen lust att trilla ner i det svarta hålet igen. Och maken orkar inte längre stå där, och dra upp mig. Kanske måste jag hålla i honom i stället....

Nu ska jag släppa de här tankarna, jag måste få sova lite i natt också. Har du orkat läsa hela vägen hit? :) Om du vill, lämna gärna en kommentar.  Men bli inte arg på mig, för att jag är lessen och förbannad. Det är mina känslor, som jag har rätt till. Men, alla kan behöva en kram ibland.

Go'natt....