Mitt i natten.

Nu är det mitt i natten, och jag är vaken. Igen. Eller mitt i natten... Klockan är ungefär tre, och om jag somnade elva och vaknar sju, ja - då är det ju faktiskt mitt i natten... :)

Jag kan inte sova. Mycket tankar som snurrar i huvudet. Stora tankar, som meningen med allt, vad vill jag i framtiden... Och det är egentligen inte ens klara tankar. Det bara snurrar. Och så snurrar jag också...

Men jag löser ju inte de funderingarna nu. Så jag går upp, och försöker "tömma hjärnan", genom att göra nåt annat en stund. Det brukar funka. Jag kan säkert snart somna om igen.

De senaste dagarna har jag funderat en del på uttrycket "normalt". Och det är ju nåt som fått många att fundera. Jag blir så lessen på folk som tjafsar, bråkar, irriterar sig på varandra, säger negativa och dumma saker åt andra. Som bara ser sin egna lilla bubbla och inte kan se utanför den... Jag försöker verkligen vara en god människa. Men det är inte alltid så lätt. Ibland känns det, som om hur man än gör, blir det fel i alla fall.

Vi har inga hemligheter, min man och jag. Alltså, inte ut mot andra. Vi har kanske inte berättat för alla hela tiden vi gjorde IVF, men det är inget hemligt ATT vi gjort det. Vi har våra "mörka" berättelser på båda sidorna i vår släkt. Det är inget vi pratar om varje dag, men det är heller ingen hemlighet. Jag tror vi är fullt normala i detta.... :)

Att skriva här, började med två orsaker. Jag har alltid varit en skrivande människa, så det här blev en ventil för mig, som min lilla dagbok. Det var också ett sätt att komma ihåg när och hur vi gjorde vår ivf. Orsakerna har sedan blivit fler. Med tiden har jag fått flera vänner genom mitt skrivande. Och det känns som om vi behöver varandra, vi stöttar och ger råd, bryr oss om och hejar på. Men det är i en liten krets, och det är vänner som kan förstå lite av vad det är vi går/har gått igenom, maken och jag. Jag har fått många mejl, och det är okända människor (tjejer och så en hel del anonyma) som frågar och undrar och vill veta, om ivf, om familjehem och hur det är att ha tagit beslutet att "Vi är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa och fortsätta leva ett bra liv".

Liksom andra som bloggar och skriver, har även jag fått påhopp och tråkiga kommentarer. Ord provocerar... En del tar jag bort, andra får vara kvar bara för att de är så dumma... Jag har ju ingen ambition att påverka världen, att göra revolution, att vara politisk. Nä, jag började för att få skriva av mig och för att inte glömma.... Vi bor i ett underbart land. En av de underbara sakerna, är att jag FÅR tala om vad jag tycker och tänker. Och det gäller ju oss alla. Jag kanske inte BÖR skriva vissa saker, av hänsyn till andra. Men, VAD jag skriver är MITT val.

Jag behöver inga kommentarer till det här inlägget. Det är mina snurriga tankar mitt i natten. Kanske ett sätt att klargöra för mig själv. Jag menar hur som helst inte att såra någon med detta, inte att sätta upp nåt pekfinger, eller bara be om positiva kommentarer... Nä, det är ju fritt för alla, att skriva och säga vad vi vill... :)

Nu ska jag fortsätta sova. Förlåt mina snurriga tankar. Man blir lite snurrig när ens liv hela tiden granskas och utreds och frågas om. Kanske kan även vi, min man och jag, få slå oss till ro nån gång...

Gonatt alla, och sov gott....