Mitt i natten, och jag kan inte sova. Det är bara jag och rådjuren där ute som är vakna nu...
Vi har inte hört nåt från soc. Jag har gett upp, den här gången också. Jag tror inte det blir nåt LVU. För om det hade blivit det, hade vi nog redan hört nåt... Det är min teori...
Jag läste nyss en artikel om en utredning av familjehem. Barn placerade i familjehem lyckas mindre än övriga barn. De får mer missbruk, klarar inte skolan och blir sjuka eller tar livet av sig. Slutsatsen i rapporten var, att vi måste bli bättre på att ta hand om de här barnen.
Ja? Och?? Vi finns ju här och väntar.
Men, vi väntar inte så länge till. Vi har sagt, maken och jag, att vi ger det detta året. Sen är det för sent. Men jag tänker, att får vi ett nej till nu, då orkar jag inte vänta mer. Samtidigt så tänker jag, att vi har ju gått den här familjehemsutbildningen - har vi gjort det i onödan då??
Just nu har vi tiden, kraften och orken att hjälpa någon annan. När alla säger hela tiden, att det är så otroligt många som behöver hjälp, varför får inte vi hjälpa då?? Är det nåt fel på oss, som ingen vill säga??? Nej, det tror jag inte. Vi är utredda om och om igen, in på bara kroppen. Och vi har en utbildning bakom oss. Vi är mer förberedda än många andra, skulle jag tro. (Inget ont om nån, men vilken liten 18-åring som helst kan ju utan vidare bli förälder i dag...).
Äsch. Det är tungt nu. Men det är mitt i natten, och då är alla skuggor grå... eller vad är det man säger... I morrn är jag ledig. Jag har en telefontid med vår kurator. Hon har ju egentligen slutat, men vi är lite speciella för henne, så hon ska ringa, för att kolla upp hur allting är... Snällt av henne! Men jag har ju inget positivt att säga, precis...
Jag försöker att inte tänka på det här LVU-beskedet. Men allt jag vill, är att ringa... till soc och tjata lite.... till förvaltningsrätten för att fråga om domen... Nä nä. Nu ska jag lugna ner mig. Inte hoppas, inte hoppas, inte hoppas!!!
Varför kan inget nån gång var lite enkelt och smidigt???
Men kan du inte bara höra av dig!? Som de lovat. Usch vad jobbigt ni har det i all ovisshet. Styrkekramar till er!
SvaraRaderaMen oj, felstavning på hög nivå... Kan inte DE höra av SIG menar jag ju. De måste väl förstå vad ni går igenom också. I vilket fall tycker jag att ni är väldigt duktiga och kloka!
SvaraRaderaTack!
RaderaJa, det värsta är ju när man inte vet. Och det beror inte på vad det handlar om. Ovisshet är inte bra. Sen kan man reda ut vilken situation som helst, bara man vet vad man har att jobba med...
kram
Jag vill bara ge ett tips i all välmening. Vill du att dom ska placera ett/flera barn hos er så sluta blogga om det. Även om du skriver vad du heter så kan någon tipsa dom om din blogg. Det är inte heller svårt att räkna ut vilka ni är för hur många väntar på att få bli familjehem. Det är alltid en risk att blogga och lämna ut sina tankar, men jag tror särskilt om man blir synad och utredd så som ni blir. Visst kan man behöva skriva av sig, men gör i så fall det i en privat dagbok eller möjligtvis i en lösenordsskyddad blogg. Jag tror ändå inte att det är tillåtet att blogga om barnet/barnen sedan när ni får dom. Det är rätt känslig situation.
SvaraRaderaTack. Jag har inte skrivit om något av barnen (som vi väntat eller väntar på), utan mer om hur det går till. Jag får många mejl av undrande medsystrar (bara kvinnor som skriver) som undrar hur det egentligen går till. Och visst är det en känslig situation! Vi har dock inte fått höra en enda gång nåt om sekretess, eller om vad vi får eller inte får säga om vad vi vet om barnet/barnen. Vilket vi tycker är märkligt!! Vi pratar verkligen inte vitt och brett om det med nära och kära, och absolut inte här.
RaderaJo, jag vet att du inte skriver om något barn eller lämnar ut något, men jag tänkte ändå att det kanske påverkar socialtjänstens bild av er som mottagarhem. Alla dina tankar hit och dit kan ju verka negativt på deras bild av dig. Inte för att jag tycker det är negativt. Det är ju mänskliga tankar och funderingar, men jag ser ju inte ur socialtjänstemans ögon. Om du ändå väljer att blogga (och väljer att fortsätta vänta på ett LVU-barn) så tänk noga igenom vad du skriver om och hur det kan uppfattas. Man vill ju att ni ska ha en bra chans och jag håller med dig om att det är konstigt att två godkända människor ska måsta vänta så länge på att få några barn att hjälpa. Ni som erbjuder ert hem växer ju inte på träd direkt. Lycka till!
Radera