Funderingar. Planeringar.

Jag är en planerande människa. Om jag inte får planera och förbereda, så blir det inget bra!! Min mamma sa med medlidande i rösten, häromdagen, att det måste vara sååå svårt för mig nu. Att inte kunna planera, veta om barnet kommer till oss eller inte... Hos oss är det alltid jag som styr upp och planerar alla kalas, jular, påskar, semestrar... Man måste ju veta, eller hur??

Och det här är riktigt jobbigt. Att inte veta. Om hon kommer, eller inte. Soc har sagt, att ja hon kommer. Men de kan inte lova, för det är mycket som ska ske på rätt sätt. Men det ska mycket till, om det inte går som de vill. Alltså, om inte hon ska bli placerad, då blir ingen det! - De är lite veliga, eller hur??

Aahhh......

Häromkvällen sa jag till min man, att nu ger jag upp. Nu hoppas jag att hon kommer. Jag orkar inte gå omkring och inte-hoppas längre.... Suck. Han bara log. Men ändå har jag inte satt igång stora planeringen.

På onsdag dags beslut i hemkommunens socialnämnd. Det är vi inte oroliga för. Men sen har förvaltningsrätten två veckor på sig. Där är vi liiiite oroliga. Föräldrarna har fått en ganska tuff brottmålsadvokat utsedd till sig. Jag är orolig för honom. Men, vi vet ju inte.

. . . . . . .

Jag har tänkt så här, om hon nu kommer, flickebarnet... så vill vi ju göra det så bra det bara går för henne. Hon ska få en bra uppväxt och en bra barndom.

Om jag skriver till henne... Alltså, som ett brev, i dagboksform. Jag börjar redan nu, innan hon har kommit. Och berättar hur vi längtar efter henne, hur oroliga vi är för henne, om en del av det vi har gått igenom. Hur vi tänker och pratar om hennes rum, om hennes saker, om hur hon är och hur hon ska fungera tillsammans med oss...

. . . . . . . .

Jag hade också tänkt, att när hon kommer till oss, så får hon ett paket. Med ett mjukisdjur, som sen ska följa henne... Men det tyckte inte maken. Nä, för det är nog det mest traumatiska i hennes liv, att behöva lämna sina föräldrar och komma till oss, anser han. Och det där mjukisdjuret ska inte förknippas med nåt så traumatiskt.

Nähä. Jag som gillade tanken att hon fick det, just som en present, när hon kom till oss.

Men vi vet ju inte. Tänk om hon gråter och skriker och bara vill hem igen....'

Men å andra (eller tredje, eller fjärde... ) sidan. Hon har det ju inte bra där hon är nu, hon borde vara nöjd att få komma och få lite uppmärksamhet och så...

Men å ..... sidan.... Hon vet ju inte om nåt annat... Hon har inget att jämföra med.

. . . . . . . .

Som ni märker snurrar tankarna. Hela tiden. Jag kan inte sluta... Om tre veckor är det julafton. Då bör vi ha henne hos oss... Hoppas, hoppas. Vilken jul det kan bli!! Och då menar jag på två olika sätt. Kommer hon = alldeles fantastiskt och jättehärligt.
Kommer hon inte = fruktansvärt... ett misslyckande igen, en besvikelse, en....

. . . . . . .

Nä, nu ska jag fortsätta med mitt bröd som jag bakar!!

kram på er, och ha en trevlig första advent!!