Så kom den till slut.

(Oj. Det här blev ett långt inlägg. Hoppas ni orkar läsa hela!)


Så kom den till slut. Till mig också! Förkylningen alltså... Jag hostar, nyser och snorar. Inte mycket till feber (strax under 38), men jag fryser och mår inte alls bra. Det blev inget släktkalas för mig idag. Maken fick åka ensam. Jag har satt upp två mål för mig idag: 1 duscha, 2 vattna blommorna. Och nu har jag klarat båda. Kände mig så mycket piggare efter duschen, att jag faktiskt slängde i lite tvätt i maskinen. Snart klart att hänga den.

Jag funderar mycket, och har gjort det de här senaste dagarna. Det ligger väl i tiden, kan man ju säga. Dags att summera ett år, och blicka framåt på nästa.

Om jag gör en kort summering av året som gått, handlar det mycket om barn och barnlösheten. Fortfarande. Vi gjorde vårt sista IVF. Vi kämpade med att förstå och börja försöka acceptera en oförklarlig barnlöshet. Vi har blivit utredda av socialen i två olika kommuner. Och vi är nu nära, nära.... (tror vi fortfarande).

Om åtta dagar kan vårt liv förändras. En stor omvälvande förändring. Eller så händer ingenting, jag kommer trilla ner i hålet en sväng igen, och sen fortsätter livet som vanligt. Vi pratar mycket om det, maken och jag. Om vad som kan hända. Om saker vi vill göra. Om hur det kan bli, om hon inte kommer till oss. Vi har blivit erbjudna två olika föräldrautbildningar. Ska vi välja den andra, om hon inte kommer till oss?

Som jag har berättat tidigare, så har socialen uppmanat oss att inte köpa några saker, eller göra iordning något redan nu. Och för en sådan planerande människa som jag är, är detta sååå svårt. Jag vill ju ha saker och ting klart, när hon kommer. Nu vet vi ju inte ens om hon kommer över huvud taget... Socialen säger till oss, att hon gör det. Men vi vågar inte tro det, förrän hon är här. Vi är nog lite skadade i den här IVF-karusellen... Och om hon kommer, vilken dag blir det då? Vi vet att beslutet ska tas om åtta dagar. Men, går förvaltningsrätten på socialens sida, och låter dom vinna laga kraft med det samma, eller får det ta de sju dagarna det brukar?

Jag har en bra chef. Hon vet om precis hur det ligger till. Och från den dagen barnet kommer till oss, får jag vara hemma två veckor direkt. Inga problem. Och sen har hon löst det, så att jag kan få jobba måndag och tisdag och resten av veckan ledigt. Skönt att det är klart i alla fall. Maken är lite mer bekymrad. Han har en stor grej på sitt jobb i mitten av januari. Så han kan nog inte vara hemma heltid i två veckor. Vi har pratat om att han kan jobba hemifrån, och kanske inte hela dagar. Men vi får se hur det blir. Om det fungerar jättebra här hemma, blir det ju inga problem. Men, det kanske inte fungerar så bra - vi vet ju inte riktigt än...

Det är så många om som hänger i luften... Det passar inte mig, inte bra på nåt sätt alls... Jag försöker att träna och tänka och försöka klara det. Det går rätt bra, men ibland får jag totalt psykbryt och panik!

Vi har en byrå i hallen. I en av lådorna i mitten har vi mediciner, plåster, första hjälpen och sånt. Det kan inte vara kvar där om vi får en ettochetthalvtåring i huset... Helst vill jag ha det i ett skåp högt upp i köket. Finns inget ledigt, tyvärr. Eller i badrummet, högt upp. Kräver omflyttning, städning och minskning av sortimentet, tyvärr. Eller i tvättstugan, finns en hög hylla där. Men inget ledigt eller omflyttbart där heller, tyvärr. Om/när hon kommer måste vi ju ta tag i det där...

Vi har "barskåp" i låga hyllor... Måste vi också flytta om. Knivar framme i ett knivställ. Känns bra att ha dem "osynliga" faktiskt. Nu tror jag ju inte, att hon kommer vara så aktiv i början. Hon går inte jättebra än, hon har varit väldigt stilla (suttit i sängen hela tiden). Det kan ju bli en explosion av undersökande, vi vet ju inte. Men, men. Det löser sig när det blir aktuellt...

Den dagen som beslutet tas, ska jag till sjukhuset. Jag ska göra en MRT på huvudet och nacken. Jag gör det med jämna mellanrum, sedan mina tumörer i huvudet. En extra koll helt enkelt. Det är inget jag oroar mig för, alltså att de ska hitta nåt nytt. Inte ett dugg orolig, faktiskt. Men jag gillar inte själva undersökningen. Det beror lite på hur långt ner på ryggen de kollar, men det brukar ta 1-1,5 timme. Och då ligger jag fastbunden med huvudet låst i samma position. De första gångerna hyperventilerade jag, hade lätt panik och tårarna rann hela tiden. Någon gång har jag fått lugnande... Nu är det enklare. Inte enkelt, men enklare. Jag får så otroligt ont i kroppen när jag ligger så helt stilla så länge. Jag brukar se till att ha med mig bra musik, en nyinspelad bra skiva. Jag har inte börjat tänka på det än, men det hinner jag. Gott om tid, känns det som. Jag ska vara där redan på förmiddagen. Och sen kommer ju beslutet. Så jag vet inte om jag åker tillbaka och jobbar nåt mer den dagen. Men jag vill vara den som berättar för mina kollegor vad som ska hända.

Nåväl. Ännu en sak som måste väntas med, som jag inte kan planera...

Är det bara jag som tycker det är såååå jobbigt att inte kunna förbereda saker och ting, att kunna planera och förbereda?????

Vi vet hennes förnamn. Men det har vi behållit för oss själva. Eller, nästan. Maken har berättat det för min syster och hennes man ;) Han var så uppspelt och glad en dag (och då de var ute på en pub så var han inte helt nykter.. hehe). Annars är det ingen som vet. Bara vi.

Nähä. Nu har jag fått skriva av mig lite igen. Skönt det. Ibland läser jag vad jag har skrivit tidigare, för länge sen. Jag märker att jag har glömt mycket. Glömt hur det kändes, glömt hur jag tänkte. Lite kul att ha allt sparat!

Jag hoppas jag mår bättre i morrn. Jag ska iväg och sjunga på en liten minikonsert på eftermiddagen. Sen blir det iväg till goda vänner, där vi också sover över. Om jag inte blir sämre...

Hoppas att ni, mina bloggvänner, får ett trevligt avslut på det här året. Och så önskar jag er alla, ett riktigt G O T T   N Y T T   Å R!!

Varma kramar!