Det känns som om jag lever i ett vakuum. Det händer typ ingenting. Bara väntan. Och väntan.
Vi pratade om det i morse, och maken sa att det kanske hade varit bättre om jag jobbat, då hade jag ju varit lite distraherad i alla fall... Men nej, det är bra att jag är sjukskriven. Jag behöver det.
Jag har blivit så där gråtig igen. Jag kan börja storgråta för typ ingenting. På lokalrevyn igår sjöng och dansade de ett nummer om hemlösa. Och mina tårar rann... Jag kan se nåt på teve som är otäckt, spännande, vackert, dramatiskt... ja, precis hur som helst - och mina tårar rinner.... Jag vet att det är hormonerna som spelar mig ett spratt. Men det var länge sen nu, och jag hade nog glömt bort det lite grand....
Men nu är det nog sista gången jag upplever det...
Det är idag RD 6, och väntan fortsätter...
kramkram
Kram och tack för din kommentar om Alvedon!
SvaraRaderaJa denna väntan...jag har TD på torsdag..känns mer läskigt än någonsin. Känner att jag går helt sönder om det visar ett minus igen:(. Och känningarna går fram o tillbaka, illamående, molvärk..men vet ju alltför väl vad proggen kan luras oxå.. Ja jag började nästan gråta nära jag satt på jobb idag o läste nåt i KvP om några försvunna hundar.. Hm..ja hormonerna och nerverna är på bristningsgränsen sannerligen.
SvaraRaderaOch visst tar jobbet bort en del tankar..men samtidigt vill jag bara vara ifred emellanåt och få ta allt i min egen takt.
Kram T