Svar..?

Återigen, tack för ert stöd, här och via mejl. Det värmer! Och ni är många som har läst. I vanliga fall har besöksantalet varit ganska stadigt 200 varje dag. De senaste dagarna har ni varit runt 1000.

Jag har fått några frågor som jag tänker försöka besvara. Försöka, för det är inte alltid enkelt.

Varför är det slut för oss nu?
Vi är inte unga längre, jag fyller 42 på lördag och min man är 4 år äldre. Vi vill inte vara hur gamla föräldrar som helst, även om vi vet att det går. Våra läkare säger att allt ser bra ut, och det inte finns nåt som hindrar oss, så det är helt och hållet vårt egna beslut. Det är ju så, att vi gör det här privat. Vi har slutat räkna efter hur mycket pengar det har kostat oss, vi slutade räkna vid 100 000 kr. Det kostar inte bara ekonomiskt utan även fysiskt och psykiskt. Min kropp mår inte bra av all hormonmanipulering, vid äggplocken har jag blivit både kraftigt överstimulerad och överstimulerad. Min ena  äggstock vred sig (otroligt smärtsamt) och det blev extra sjukskrivningar och inlagd på sjukhus. Det är också en berg-och-dal-bana av känslor, önskningar och förhoppningar. Man hoppas och tror, önskar och vill av hela sitt hjärta - men sen trillar man rakt ner i djupet, i det mörka svarta. Vi har nu gjort fem försök, och vi har verkligen försökt allt. Vi känner (och våra läkare sa idag det samma) att vi har prövat på alla möjliga och omöjliga vis som man bara kan (mediciner, sjukskrivning, undvika kaffe... mm). Vi är modiga som kan se ett avslut, sa en läkare idag.

Adoption?
Vi har aldrig haft adoption som ett alternativ. Vi skulle aldrig bli godkända som föräldrar, eftersom vi är för gamla samt min historik med en jobbig cancersjukdom som inte lämnar mig. En del länder tillåter inte ens att ena föräldern har allergi eller astma, så då förstår ni att min sjukdom som fortfarande är aktiv inte alls är önskvärd. Vi har dessutom, min man och jag, båda sett så många adopterade barn som har fått problem i livet. Olika sjukdomar och handikapp, problem att finna sig till rätta i Sverige och annat. Det kan vara vi som haft otur och bara sett problemen, men vi är inte alls helt bekväma med det. Så vi väljer att inte ens tänka på adoption. Det är ju inte ens ett möjligt alternativ.

Surrogatmamma?
Ja, varför? Vi har inga problem, egentligen. Mina ägg är fina, mannens spermier är fina. Vi lyckas ju bli gravida fyra gånger. Sen blir det missfall, och vi vet ju inte varför. En surrogat skulle inte hjälpa oss. Det är inte lagligt i Sverige, och kostar också väldigt mycket pengar om man väljer att göra det utomlands.

Äggdonation/spermiedonation?
Samma fråga där, varför? Det är inga fel på mina ägg eller mannens spermier, allt ser 100% bra ut. Varför då donation?

Föräldrarnas ålder ökar, varför inte försöka igen?
Återigen, det kostar för mycket ekonomiskt, psykiskt och psykiskt. Och vi vill inte vara några äldre föräldrar. Vi vill orka med vårt barn. Vi vill inte vara pensionärer när vårt barn går på gymnasiet. Vi vill att vårt barn ska få växa upp i trygghet med två föräldrar, inte behöva ta hand om två åldrande föräldrar samtidigt som han/hon läser och pluggar på gymnasiet/högskola. Det blir också svårare att bli gravid ju äldre kvinnan blir, så är det bara. Missfallen ökar. Och det kan vi inte påverka.

Varför har vi inte lyckats få nåt barn då?
Det vet ingen. Som jag sagt, det är inget fel på mig och det är inget fel på min man. Vi är helt enkelt oförklarligt barnlösa. Om vi hade varit tio år yngre hade vi haft mer tid, kanske varit mer lugna och avslappnade. Men nu är det inte så. Vi har varit gravida fyra gånger, och förlorat fyra barn. Vi får nöja oss med det.

Och min egen fråga:
Kommer jag fortsätta blogga här, och läsa era bloggar?
Jag vet inte. Det kan bara vara jobbigt, eller så fortsätter ni vara ett stöd för mig. Jag har ju hittat flera vänner här!


Egentligen
så fick jag samma besked när jag var 30 år gammal. Jag har kvar ett brev från min gynläkare, där det står att jag aldrig kommer att kunna bli gravid. Men, kroppen ville annorlunda, och började producera hormoner igen. Jag fick tillbaka min ägglossning, mina ägg och min mens. Och jag blev spontangravid en gång. Då väcktes hoppet. Redan för 12 år sen genomgick jag en livskris. Nu kommer samma livskris en gång till. Efter alla mina behandlingar av tumörerna jag haft i min kropp, har jag blivit både skör och stark. Jag har genomgått 31 operationer, och det är alldeles för många. Jag har aldrig tänkt mycket på det, eller tagit hjälp av någon psykolog, psykiatriker eller kurator för att bearbeta detta på nåt sätt. Jag har aldrig velat det. Kanske är det dags nu?? Min underbara distansläkare har skrivit en remiss, och jag tänker använda den. Jag tror, att för att komma vidare i mitt liv, behöver jag ta tag i detta ordentligt.

För jag vill ha ett bra liv. Ett bra liv, tillsammans med min man. Det är vi nu. Bara han och jag. Vi måste få gråta klart först, bara. Och förstå detta, inte bara med hjärnan utan med hjärtat också. Det kan ta tid, det vet vi inte. Men vi måste försöka.

Så, om jag kommer fortsätta skriva vet jag inte än. Idag har jag sett barnvagnar och bebisar precis överallt jag vänt mig. Helst vill jag förbjuda barnvagnar utomhus... ;) Men det går ju inte! Och det vill jag inte egentligen!! Och den skärande smärtan jag har just nu, kommer ju gå över. Jag vet det.

Så här känner jag just nu. Det kommer säkert ändra sig! Och fortsätt kommentera, ställ frågor och tyck. Jag tycker om det!

Jag vet också att vi inte är ensamma, det slutar inte alltid lyckligt. När jag idag var uppe, spontanbesök, hos min läkare och hans barnmorska, kunde vi ändå skoja. De har ett helt rum fullt med tack-kort på bebisar. Vi sa, att vi kommer aldrig kunna skicka ett sånt kort. Men vi kanske skulle skickat ett kort på oss, där vi sitter och gråter i stället...? Det är viktigt att se, att långt i från alla lyckas... Tur att man kan skoja lite, den där berömda galj-humorn...

Jag kan inte sova i natt. Nu har mina tankar börjat snurra. Jag behöver skriva av mig, formulera mina tankar även för mig själv. Och jag har sån djävulsk mensvärk....

KRAM till er alla goa fina där ute! Jag vet ju att vi inte är ensamma...