Vi har testat idag igen. Eftersom det är vår testdag idag, så vill vi att det ska vara på riktigt. Inget får gå fel, bara för att vi testade på fel dag. Igår var det 87% säkert test, och idag 99% säkert. Båda dagarna minus. Eller som mannen sa: Det går inte ens med all önskan och bästa vilja i världen få det till att de skulle kunna skymta ett litet, litet plus. Det blev inget mirakel.
Min reaktion kom igår kväll, i tevesoffan. Vi grät och pratade i en timma. Skönt. Det är inte färdiggråtet än, inte på långa vägar. Men vi har börjat.
Hur ska vårt liv bli? Vem tar hand om oss när vi inte orkar göra det själva längre? Vi får aldrig gå på nåt föräldramöte, tjata om att packa upp gympapåsen, stolta titta på Luciatåget, trösta och plåstra om skrubbade knän, läsa gonattsagorna, oroa oss för vattkopporna, se likheter med oss själva....
Vad gör vi nu?
Tack för alla tröstande ord!!
Fina lilla hjärtat...
SvaraRaderaJag beklagar ännu ett bakslag, av hela mitt hjärta!!!!
Tankarna som far genom huvudet på dig, känner jag igen så väl, så väl.
Sluta inte tro, kämpa eller hoppas.
Massa styrkekramar.
Luiza
Har en bekant som vid 44 års ålder blev mamma till världens finaste lilla tjej genom ÄD. Hon är en underbar mamma, och jag skulle inte velat vara utan hennes lilla dotter. Så visst kan man skaffa barn senare i livet... Men såklart att det måste kännas rätt för er själva också.
SvaraRaderaadoption?
SvaraRaderafosterfamilj? stödfamilj?
SvaraRaderaStyrke kramar
SvaraRadera<3