En tyst månad.

Varning för långt inlägg.... :)

Jag har varit tyst, en hel månad. Ja, alltså här med bloggandet. Jag tror att jag behövde det.  Vi trillade rätt långt ner, där i början av juni... Vi har det gott tillsammans maken och jag. Men vi behöver också tid. Tid för att vårda OSS.

Inte så att vi haft jobbigt. Eller, jo. Lite tungt var det ett tag. Jag fick säga ifrån. På skarpen. Utan att maken riktigt fattade det.... Hihi... Ni vet, kvinnans list övergår mannens förstånd, eller nåt sånt! Men efteråt tackade han mig, för att jag väckt honom.... Jo, tänkte jag då. Det var ju så....

Vi har haft en go och skön sommar. Vi började i Barcelona. Vad kan jag säga om det? Bra, trevligt, gott, mysigt, charmigt, fantastiskt, mumsigt, varmt, härligt.... Ja, bara positiva ord! På hemvägen försvann en av våra två resväskor. Det var i den vi hade necessärerna (med tandborstar och rakapparat), skorna, jackorna och böckerna vi läste i... Eftersom vi bara kom hem, tvättade och packade om för att sedan åka till Öland en vecka blev det liiite dumt. Väskan levererades till mina föräldrar bara tre dagar senare. Men då hade vi fått köpa nya tandborstar, försöka packa ihop nya necessärer... Ja, ni fattar. Det funkade ju.

Om Öland kan man säga mycket. Jag hade nog tänkt, att vi skulle få vara där själva, maken och jag. I lugn och ro. Sitta ute i solen, läsa. Cykla ner och ta ett dopp när vi kände för det. Äta och dricka gott, sitta ute på kvällarna. Bara vara vi. Men. Nu ville två av våra syskonbarn följa med. Hm. Okej då. En 16-åring och en 11-åring. De skötte sig själva, visst. Men, det är två till att ta hänsyn till. Den tredje natten fick 11-åringen hemlängtan. Jag har aldrig sett nån så... nästan panikslagen! "Det är pappas fel!" fick vi höra. Och vi höll med. Om man inte låter sitt barn sova borta mer än en enda natt i taget, och då hos grannkompisen.... då blir man inte van vid det... Men som 11 år...???!!! Ja ja. Enkelt att döma och uppfostra andra, eller ur? ;) Hur som helst, fjärde dagen körde vi hem dem. Eller, vi mötte barnens föräldrar nästan halvvägs.

När vår vecka på Öland var slut, åkte vi hem och firade födelsedag. Varmt och hett var det! Men makens släktingar är vana...  Vi satte "gamlingarna" inne, det var svalare där (alltså "bara" 26-27 grader). Jag satt inte ner många minuter denna dag.... Jag hade ju förberett och bakat och fyllt frysen, innan vi åkte till Barcelona. Smart och klokt gjort. Därför kunde jag ha sex sorters kakor. Och jordgubbstårta. När alla åkte hem sent på kvällen, kom jag på, att jag nog aldrig åt nån tårta.... Men, vi hade ju kvar (naturligtvis, man gör ju alltid för mycket). Så vi fick en sån där mysig kväll, då vi satt ute länge, och mumsade på jordgubbstårta...

När det varit så här hett och varmt, har vi varit hemma... Och jag med riklig mens. Och nu snackar vi riklig. Så jäkla typiskt. Man känner sig ju så ofräsch, hela tiden. Inte kan man bada och svalka sig heller....

Sen har vi varit hemma i två veckor. Skördat i trädgården, och tagit hand om. Gjort saft och sylt, frusit in och sparat. Vi har gjort dagsutflykter som varit helt under bara!! Makens kompisar har varit här för en lokal-spansk-ölprovning. Trevligt, och vi satt ute länge den natten... Vi har badat ensamma i en stilla skogssjö, en sen kväll, i solnedgången. Vi har umgåtts med vänner och släktingar. Vi har varit hos svärföräldrarna i deras sommarstuga.

Och jag har sagt, vad vi har det bra... vad gott  vi har det.... Och jag har sagt, att det här ska vi minnas i höst och vinter.... De varma, sköna ljuvliga dagar och kvällar....

Tanken på barn, har kommit och gått. Precis som vanligt. Men den har varit ganska långt borta. Jag har kunnat le och fnissa åt barn vi har mött. Jag har också varit den bittra surkärringen som ilsket blängt på gnälliga barn. Det beror väl på dagsformen, kan jag tro.

Vi hade en cykelolycka med 11-åringen. Det var JAG som var lugn, och fick sakta men säkert tvätta och plåstra om. Ett sår i taget. Vi började med foten, kunde gå upp mot ena knät, andra knät och så vänster hand och till slut höger hand... Det var inte mycket blod. Nej, det rann inte ens. Men, grus gör ont! När h*n dagen efter var trött trött och klagade över blodförlusten gick 16-åringen i taket, och vi bara fnissade....

Idag har jag varit med maken på sjukhuset. Han har ont i sidan. Kan sällan sitta, utan att han känner det. Han var hos läkare i våras. Då fick han penicillin för utslag på benet, som var borelia. Eh...? Han skulle återkomma om värken i sidan inte gav med sig. Efter tre veckor skickade jag tillbaka honom. Då fick han göra ett ultraljud. Alla blodprov mm har inte visat nåt. Idag tog läkaren över 50 bilder på UL som hon ska skicka för syn. Svar kommer i morgon eller på måndag. Så snabbt?? Varför? undrar ju den oroliga frun. Såg läkaren nåt?? Vad ÄR det? Levern? Gallan? Nåt bråck??

I morgon ska vi hjälpa en kompis att flytta. Han har hjälpt oss, och vi har hjälpt honom. Nu ska han flytta igen. Men klart att man ställer upp. SEN - åker vi till Öland igen. Vi har nästa vecka ledigt också. Innan allvaret börjar... jobba.... Suck. Är inte alls sugen på det NU. Vill vara ledig länge  till!!

Så, nu vet ni lite vad som har hänt i sommar!! Och jag ska inte vara tyst så länge igen. Jag tror jag kan lova det. Tack för att ni undrar och funderar på hur jag har det!!

KRAM

Längtan.

Längtan.

Går den över nån gång??

Regn.

Ja, ja.  Jag fortsätter. Ett tag till. Vår resa är ju inte slut. Inte än. Och vår barnlängtan har inte gått över. Den gör ju sällan det, bara så där, helt plötsligt...

Idag regnar det. Det är den 26 juni och det är + 11 grader ute. Suck. Sommar? Var det den som kom i slutet på maj/början på juni? Den gick över rätt snabbt, tyvärr...

Så, vad ska man göra idag? Ensam hemma. Semester. Antingen städar jag garderober. Eller så bakar jag bullar. Ska bara vänta på att värktabletterna kickar in först. Jag är rätt orörlig just nu. Men, vänta bara en halvtimme till så är det full fart igen! (Det är ryggen som spökar nu).

Jag fryser om fötterna!! Ska man behöva ha strumpor på sig inomhus mitt i sommaren???

Min chef ringde häromdagen. Vi fick nämligen dagens ros tillsammans, ni vet, i tidningen... Kul! I alla fall någon som sett allt mitt slit och vill ge lite beröm och tack... Okej då, det var flera besökare, och ett par kollegor. Men inte ett ord, eller ett tack, från min chef... Det är ju inte därför jag gör det, men det skulle kännas bra med ett tack i alla fall... Det är rätt mycket slit och jobb som ligger bakom, kan man säga...

Min chef, ja. Jo, hon ville jag skulle höra av mig, om det blir någon placering av barn hos oss under sommaren. Eh...? Jo, men det är väl självklart att jag gör det! Om jag måste var tjänstledig och vara hemma i höst, måste jag ju tala om det. Eller? En graviditet vet du om, för det mesta minst sju månader innan barnet föds, och kommer till dig. Men en placering kan gå på en vecka, eller faktiskt ännu snabbare, om det är illa. Då finns inte mycket tid att fixa med saker och ting. Att ordna vikarie på jobbet osv.

Ja, ja.

Nä, lite kaffe kanske?? Och så sätter jag nog igång en bulldeg...

Ta det lugnt där ute!!

Trött och seg.

Midsommardagen. Trött. Slö. Har inte gjort mycket nytta idag.... Sov till kl var nio! Och då var jag ändå nykter igår, jag körde bilen hem, nämligen.... :)

Jag funderar mycket. På mig själv. På oss. På livet. På jobbet. På vad som ska hända.... Jag hittar inga svar. Inte än.

Ska jag sluta blogga? Eller i alla fall pausa?? Jag har tidigare haft svackor, då jag velat sluta. Det har varit när någon/några har varit så negativa, skrivit ner mig, skrivit elaka saker och skällt ut mig. Då blir jag så ledsen, för avsikten med min blogg, är att skriva vad jag vill. Skriva av mig. Och skriva upp för att komma ihåg hur det varit. En dagbok, som ju faktiskt alla kan läsa. Men ni som läser vet inte vem jag är, vad jag heter, hur jag ser ut och var jag bor (eller jo, ni är en handfull som känner mig....). Det var så jag ville ha det.

Men nu. Jag har ingen lust att skriva mer. Vill inte. De bloggar jag läst och följt, de har slutat. Snart är det inga kvar. Ni som jag följt, ni har fått era barn, eller kommer snart att få. Det är bara vi kvar, nästan, som inget barn har. Som inte är en familj.

Varje inlägg jag skriver läses 300-500 ggr, av minst 300 olika individer. Då är det ju faktiskt några som är engagerade i det jag skriver. Ibland får jag en kommentar från "en som läst länge men aldrig kommenterat förut", och det är ju lite spännande...! Några är lite intresserade av mig.

Äsch, jag är väl bara trött och seg idag. Men, tanken har funnits ett tag. Vad händer om vi ger upp familjehemsplanerna? Vad ska jag skriva om då? Ska jag sluta då? Ska jag ändra inriktning, skriva om mat och mode??? Hahaha... Nä, det är INTE min grej! På min blogg finns inte en enda bild, ett enda foto. Och det är ingen slump.

Nu ska jag fixa lite mat, till maken och mig. Ikväll blir det filmkväll!! Först mat. Sen film med popcorn och blandade nötter... Mys i soffan, och storbildsskärm...

Kram!

Livet går vidare, trots allt.

Sommar och sol och semester...

Ja, så är det nu. Idag jobbade jag sista dagen, och nu väntar semestern... Efterlängtad, javisst. Nödvändig, javisst!

Den här sommaren blir inte som vi trodde... Inte alls. Men den blir säkert bra i alla fall. På nåt sätt. Jag är ledig två veckor, sen blir maken ledig också. Och då har vi några lediga veckor tillsammans. Min nedtrappning har redan börjat, och det har gått rätt snabbt, för ovanlighetens skull. Jag sitter ute i trädgården, i min solstol och läser mina böcker... Det var så länge sen nu, jag har verkligen längtat! Och konstigt nog känns det som om jag har kommit ner i varv. Kan det vara så redan?

Midsommar så. Det blir ingen dans kring midsommarstången för mig i år. Inga plockade blommor. Inte den sommarfest som jag är uppvuxen med. Det blir visserligen fest med goda vänner, men de firar inte som jag är van. Man får anpassa sig och kompromissa i ett äktenskap :D

Sen har jag åtta dagar som jag är ledig, och maken jobbar. Vad ska jag göra då? Putsa fönsterna? Städa ur lådor och skåp i köket? Gå igenom mina (våra) garderober och slänga gamla kläder? Om jag orkar och har lust med det, kan jag ju göra det. Men annars behöver jag inte göra så mycket. Bara vara. Njuta och ta det lugnt.

Igår slog maken näven i bordet och vi bestämde oss för hur vi ska göra med vår semester. Vi börjar med fem dagar i Barcelona. Det fick bli så. Nu har vi inget barn, alltså kan vi åka utomlands. Gotland och Tyskland finns kvar, de får vänta. Sen kommer vi vara några vändor på Öland också. Ingen sommar utan Öland! Det kommer nog bli lite Tyskland i alla fall, men då bara precis över gränsen, stanna nån natt, och så göra lite inköp ;)

Livet går ju vidare. Det gör ju det. Det stannar inte upp och slutar, bara för att man tror det. Soc skulle höra av sig igen, och skicka utredningen om oss. Det bestämdes för två veckor sen, på torsdagen. De har inte ringt än. I går fick vi ett mejl, där de berättade att deras grannkommun har ett halvårsgammalt barn de vill placera, och att soc hade rekommenderat oss... Eh...? Jaha. Mycket märkligt, alltihop. Vårt förtroende för just den här socialtjänsten är så otroligt lågt. Vi litar inte på dem. Inte ett dugg.

Idag "firade" vi med jordgubbar och glass, här hemma på kvällen. Eftersom jag nu har semester. Men nu är det ju fotboll på teve. Jag har lite svårt för denna fotboll. Det är ju inget lag jag känner till som jag vill heja på!! Om Sverige hade varit med, hade det säkert varit annorlunda.... Men nu...? Nej.

Tankarna fladdrar, och vi har inte landat riktigt. Men vi är på god väg. Livet fortsätter. Det gör ju det.

Kram till er!

Hämta andan lite....

Det har nu gått några dagar. En vecka sen det definitiva beskedet. Vad har hänt sen dess, och vad händer nu då?

Soc skulle ringa oss den här veckan. De skulle även skicka utredningen om oss, så att vi får läsa den, och ev ändra, ta bort eller lägga till. Inget av detta har hänt.

Behöver jag säga, att vi inte har något förtroende för just den här socialtjänsten längre?

Jag kände att maken tystnade. Han försvann. Vi slutade se varandra. Pratade inte. Gjorde helt olika saker. Så i söndags sa jag, att jag skulle åka ut till mina föräldrar, och sova där. Maken var som ett frågetecken. Vi måste nog vara var för sig, sa jag då. Jag måste i alla fall få tänka. Fundera på vad som händer nu. Vad jag vill. Hur vi vill ha det.

Maken blev rädd, det såg jag. Ville jag ge upp allt, oss? Jag drog på svaret.

Det var som om det lossnade. Vi grät. Vi kramades. Vi satt länge, länge i soffan, och pratade. Jag väntade väldigt mycket, för ibland är han inte så pratsam, minsann.... Vi kom överens om, att ringa vår mentor, som varit familjehem i många, många år. Hon är en klok och förståndig kvinna. Det har hjälpt att prata ut med henne förut, så varför inte den här gången? Vi ville ha lite hjälp med hur vi ska gå vidare med socialtjänsten i just den här kommunen.

Vår mentor ville gärna komma till oss, och kunde redan på söndagkvällen. Vi satt ute och pratade i 2,5 timmar. Efteråt sa maken, mycket väl riktat till mig, att Tack för att du väckte mig.... Det gjorde mig så lycklig. Han hade förstått, och faktiskt vaknat igen.

Men vad sa då vår mentor, som faktiskt har vänt på allt? Jo, hon stöttar oss. Till mer än 100%. Hon har ingen egen erfarenhet av just den här kommunen, men annars har hon mött flera olika kommuner. Både bra, och de som faktiskt är mindre bra. Ja, till och med dåliga. Hon vill att vi skriver upp hur illa vi blivit behandlade, allt som vi tycker att de har gjort fel. Sen väntar vi lite. När allt är klart, bestämmer vi ett möte med socialsekreterarna och deras chef (-er), och talar om precis hur illa vi tycker att detta är. Vi håller med. Men vi tänker inte träffa dem personligen. Men tala om för dem, det ska vi. Vi vet inte riktigt hur än. Men det hinner vi tänka på.

Vi berättade för vår mentor, att vi är tveksamma till att fortsätta. Det här lilla barnet född i februari... Orkar vi det? Klarar vi det? Har vi tillräckligt för förtroende för socialen för det? Vår mentor sa då, att vi måste känna med hjärtat, vad vi känner för det här barnet. Har vi några känslor för barnet redan? Nej, det har vi inte fått. Vi vet egentligen knappt nånting om barnet. Sen är det så, att personalen på socialen, de byts ut med jämna och ojämna mellanrum. Det är inte bra, men det är fakta, att det är så. Så om vi nu inte trivs med någon där, ska vi inte vara oroliga, hon försvinner nog snart ändå... ;)

Sen var det pengarna. Det känns aldrig bra, när man ska prata om pengarna. Det finns riktlinjer för kommunerna, hur de ska förhålla sig till pengarna. Den här kommunen följer inte det, utan ligger under. Ganska mycket under. Vår mentor peppade oss, att stå på oss!! Vi gör ett jobb! Vi ska inte ta tjänstledigt och förlora ekonomiskt på det. Verkligen inte!! Den ersättning vi får från socialen ska minst vara hela lönen, plus semesterersättning. Den här ersättningen är inte heller pensionsgrundande, så vi förlorar nog på det i alla fall... Det arvode och kostnadsersättning som vi erbjöds det lilla "ofödda barnet" var även det långt under "normalt". Vi vet ju inte sånt här, vi kan ingenting, utan bara ler och tackar och tar emot. Typ. Just i vårt fall var det heller ingen förhandling. Vi fick en summa, och det vara det som gällde. Fanns inte något som helst utrymme för nåt annat. Och det är fel, har vi förstått.

Vår mentor uppmanade oss verkligen att inte ge upp. Vi behövs, menar hon. Jaså, tycker vi lite uppgivet... Men, hon har pratat så varmt om ännu en kommun, tidigare. Så, jag ringde faktiskt dem i måndags. Där blev de eld och lågor!! En ny familj! Utredda såväl 2013 som 2014, OCH har gått utbildning... De var mycket intresserade, och vill träffa oss redan nästa vecka... Vi vet inte om det leder till nåt, men det är rätt skönt att känna att man faktiskt är lite efterfrågad. Vi behövs.

Och vi har lagt ner så oerhört mycket tid på detta. Så många timmar i samtal och möten. Varför ge upp nu?? Men. Orkar vi med mer berg- och dalbanor?? Upp. Och ner. Hela tiden. Fixar vi det??

Det vet vi inte.

Vi är inte över det här. Inte en chans!! Det tar lite tid, skulle jag vilja påstå. Vi känner oss fortfarande väldigt lurade. Kränkta och trampade på. Kanske tur att hon inte ringt från soc.... :D

Just nu står jag inför semestern. Jag jobbar 14 timmar utslaget på tre dagar nästa vecka. Sen. Ledig! Så otroligt skönt. Maken jobbar lite efter midsommar, men sen är vi faktiskt lediga en hel del tillsammans... Längtar.... Vi har inte bestämt nåt om nån resa. Vi har inte nu haft nån riktigt ork, tror jag. Förut var det ju knappast aktuellt. Men nu.... Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Vi är rätt skakade, fortfarande. Måste vänta tills det lugnat sig lite. Stabiliserats lite mer.

Tack för allt stöd ni ger oss!! Ni säger saker, som gör att man trots allt kan le lite med de tårfyllda ögonen. Det här handlar inte om något barn som far illa. Här handlar det om ett barn, som förmodligen hade farit illa. Nu hamnar det i alla fall hos någon annan, och får det förmodligen bra. Just nu tänker vi bara på oss. Får man verkligen spela på människor så här? Utnyttja vår godhet och önskan om att få hjälpa någon annan... Om jag skulle fortsätta grubbla och grunna på alla som far illa i vårt land i dag, skulle jag nog bli alldeles tokig. Jag måste lämna det ibland... För vår skull.

Kram på er!!

Och sen då...?

Det har bara hunnit gå ett par dagar. Det allra första har nog lagt sig. Men TACK söta rara ni för alla kommentarer här, och alla mejl. Ni tycker alla att vi har behandlats fel eller illa, och det tycker ju vi också.

När vi frågar, om de har någon annan familj till detta barnet, eller till det andra barnet, svarar de nej, bara några dagar innan de säger att det ska bli en syskonplacering. Efteråt säger de, att de pratat minst 20 gånger om vilket som är bäst - hos oss eller hos halvsyskonet... Det tycker vi är fruktansvärt dåligt gjort. Det är att lura oss.

Naturligtvis gör de allt som är bäst för barnet (eller det hoppas vi i alla fall verkligen!!). Men, man får faktiskt inte bära sig åt mot andra människor som de har gjort mot oss...

Vi har absolut ingen rätt till något barn. Det är inte det vi menar. Nej, det handlar om osanningar. Om att vi ska förbereda oss, när vi egentligen inte hade behövt göra det. En jäkla tur att jag inte sökt tjänstledigt än, utan att jag ville vänta lite....

Helst vill jag göra, som någon av er föreslog, typ tala om för "chefen".... I skolan hade jag talat om för Fröken, eller för Rektorn. På jobbet talar man om för Chefen. Men, vem "skvallrar" man för här? Socialchefen??

Det kan inte ge oss nåt annat resultat, men det kan hjälpa vår självkänsla. Vår känsla av att inte ha blivit lurade/trampade på...


Hur har vi det nu då, maken och jag? Jo, vi går runt och är lite småirriterade. Ibland brister det, för minsta lilla småsak. Jag blir så klart ledsen, tårarna kommer på en gång. För minsta lilla motgång. Maken är tystare än vanligt. Suckar irriterat över mig. Sätter sig ensam vid teven. Ändå har vi känt att vi kommit närmare varandra under den här väntan.

Vi har några flickkläder inköpta, små små storlekar. Vi har en vän som ska ha barn i höst, men vet ju inte om det blir en flicka. Vi har en annan vän, som fick en flicka för en månad sen. Spermiedonation. Ja, ni fattar - de har också kämpat!! Jag kom på, att vi kan ge dem kläderna. Men, nja... tyckte maken. Det blir så känslosamt, menade han då... Eh....? Va? Hur då, undrar ju jag. Som tycker det är mer känslosamt att se högen med kläder, blöjor, nappflaskor som fortfarande legat på byrån i "gästrummet". Nu har jag lagt allt i en plastkasse, står på golvet, lite gömt bakom dörren. = Jag ser det inte hela tiden. Det är för mig mer känslosamt....

Jag känner att jag vill skrika ut till alla, hur illa behandlade vi har blivit. Hur fel socialtjänsten gjort... Men, om vi gör det, då får vi nog verkligen inte ta emot det här lilla ofödda barnet, om det trots allt skulle bli aktuellt... Eller det lilla barnet som är fött i februari.... Vill vi ta emot februari-barnet?? Orkar vi det? Kan vi lita på socialtjänsten så mycket, att vi vill ta emot barnet??

Svåra frågor. Inga självklara svar.

Vi är nog fortfarande i chock-fasen. I en kris. Vi har bara trillat ner, än så länge. Inte sett vägen upp. Den kommer, jag vet det. Men det kanske tar lite tid. Vi har blivit så oerhört svikna. Och eftersom det inte är första gången, så är det nog ännu värre....

Kramar till er som stöttar oss!!