Jag har städdag. Suck. Inte kul alls. Men ett måste. Vi får besök i helgen, nattgäster. Och nästa vecka kommer mina syskonbarn hit.
Mellan dammsugningen och våttork av golven, hamnar jag vid datorn. Måste hämta andan lite.
När jag städar har jag en bra-musik-lista på spotify. Och när jag sitter här, så kommer den. Låten. Och jag bryter ihop. Tårarna bara strömmar...
Så tagen man kan bli, så plötsligt, så oväntat.... Det var mycket sorg som kom ut där... Men ibland är det nödvändigt!
Maken är underbar, han ser på mig, när jag inte mår bra, när jag funderar på nåt, när nåt inte är bra. Ibland innan jag ens märkt det själv. Men nu är han inte hemma. Det är bara jag och tårarna.
Påsk är ju även den "barnens högtid" (eller inte!). Barnen ska sälja majblommor, de ska gå påskkäringar, de ska få påskägg, leta ägg och klä buskarna i trädgården med gula fjädrar... Och så påskkalasen med släkten. Och alla deras små barn.
Ibland vill jag inte mer. Orkar inte. Sen tänker jag, att vad faan! Det här är mitt liv, jag lever det som jag vill!! Just nu har vi inga barn, och vi är jäkligt lyckliga för det!! Punkt.
Jag känner igen det där med att en låt eller ngt annat kan trigga igång sorg och tårar....Jag tror att det är just sådana ögonblick där man släpper fram tårar och andra jobbiga känslor som gör att man orkar fortsätta kämpa för att kunna vara/bli lycklig trots motgångar. Jag tänker det är mänskligt att vara lycklig trots allt vissa dagar och ledsen för sina krossade drömmar andra dagar och en av alla jobbiga saker med att leva utan barn är det där med att vissa högtider "är barnens högtider"....Jag tycker dock att jul och påsk inte bara är barnens högtider utan att det handlar om att ta hand om varandra och försöka träffa dom som betyder allra mest, vilket jag fick lära mig redan som barn. Man kan leva lyckligt, harmoniskt och meningsfullt även utan barn trots att man hade hoppats på att få barn. Kram
SvaraRadera