Vi firade vår bröllopsdag häromdagen. På väg till restaurangen satt jag och funderade i bilen. Plötsligt slog det mig. Vi håller nu åter igen på att planera för en familj. För ett barn.
Så har jag inte tänkt förut.
Vi väntar inte längre på ett plus, på mens, på FET eller nåt annat. Vi väntar på utredning och på matchning av ett, eller två, barn till oss.
Men resultatet blir förhoppningsvis det samma. En familj. Ett barn i huset.
När vi höll på med ivf-andet som allra mest, då var vi aldrig riktigt avslappnade och lyckliga. Hela tiden fanns en oro om ett misslyckande. När vi fick plus blev vi försiktigt glada, men vågade aldrig riktigt släppa loss glädjen och lyckan.
Nu kände jag på ett annat sätt. Vad skulle nu kunna hindra oss från att få ett barn i vår familj? Vi är visserligen inte på något sätt godkända än, men alla vi pratar med säger att det inte finns några hinder. Vi ser inga hinder heller.
Jag skulle vilja att vårt barn kom till oss i morgon. Men jag vet ett inte blir så. Det kommer ta tid. Och jag vet också, att egentligen är det bra. En graviditet varar i nio månader. En tid för förberedelser. Kanske är det så, att även vi behöver lite tid för förberedelser? En slags graviditetsperiod...? Eller vad man ska kalla det... Vi vet inte vilket kön det blir på barnet. Vi vet i och för sig inte åldern heller, annat än att det blir ett litet barn. Vi kan inte möblera, köpa kläder eller saker än... Vi kan bara drömma, fantisera och hoppas.
Men varje dag som går, är vi en dag närmare...
- - - - - - - - - - - -
Vi har fått frågan, varför vi vill bli ett familjehem. Vi har två svar på det. Vi är nämligen rörande överens, min man och jag:
Ett, vi vill ha ett barn i huset. Två, det känns riktigt bra att kunna hjälpa något barn som redan finns, men som inte har det så bra, nu när vi inte kan få egna barn.
- - - - - - - - - - -
I morgon börjar en ny arbetsvecka. Det pratas om sol och värme. Passar bra. Jag har fått skoskav på båda mina hälar, det blöder och gör för j-la ont. Är det varmt ute, kan jag ha tofflor på mig!! Bra va?!
Nu ska jag faktiskt krypa ner i sängen...
G'natt med er!
Detta kommer sitta er som handen i handsken, det är jag övertygad om... Hörs av i veckan och bestämmer mer närmare. Du, krya på fossingarna!!! Kramar i massor min underbara goa vän!!
SvaraRaderaJa, vi får bestämma lite närmare...
SvaraRaderaOch det ÄR SÅ SYND om mina fötter.... Att man kan vara så dum. Skoskav är INTE trevligt. Stora, stora blåser som spruckit och blöder. På båda hälarna. Aj.
kramkramkram
Jag är nyfiken på hur det funkar med familjehem? Kommer barnet att bo hos er permanent, vid behov, eller bara en tid tills saker ordnar upp sig?
SvaraRaderaVi vill vara en uppväxtplacering. Efter tre år kan vårdnaden övergå till oss. Nu för tiden ser man till barnets bästa. Det betyder inte att barnet till varje pris ska tillbaka till förälder/föräldrar. Man kan ju vara ett s k jourhem, där barnet placeras tillfälligt, och utan så mycket förberedelse. Vi vill vara ett hem, planera för lite längre tid (så permanent det nu går).
RaderaSvarade jag på frågan? Fråga på bara, så ska jag försöka svara!
kram
Jag är så glad för er skull att ni har landat i ett beslut. Det ska bli så spännande att följa er! Om du nu väljer att blogga om det såklart ;)
SvaraRaderaKramar!
Jo. Än så länge har jag tänkt blogga om det. Jag får faktiskt lite mejl, och andra kontakter från tjejer/kvinnor/damer/tanter - kalla dem vad du vill! De har läst här, och känner igen sig. De har också gjort klart sina ivf, men av olika anledningar inte adopterat, eller blivit familjehem. Jag tror mycket beror på okunskap. Man vet helt enkelt inte hur det går till, och hur man kan välja...
RaderaViktiga saker att prata om. I barnlöshetens värld.
kramkram!
Ja, det kan jag tänka mig att du/ni får för ni verkar ju vara ganska ensamma om detta i bloggvärlden. Det är ett jättebra forum att dela med sig av sina erfarenheter i. Det är ju tyvärr inget som det pratas om så jättemycket.
Radera