Jag har inte skrivit på ett tag.
Jag har inte orkat. Ibland är det tungt, och ibland funkar allt som det ska. Det är inte så, att jag går runt och saknar ett eget barn, hela tiden. Nä, det är nog mycket annat som gör det tungt.
"Beror det på mig?" frågade min älskade man, när jag sa att jag nog var olycklig. Och NÄE det gör det ju INTE!! Tvärtom! Hade jag inte haft honom, hade jag nog inte mått så här bra...
Idag var jag hos kuratorn. Och nu vet vi att en person från socialen kommer ringa typ i morrn. Spännande!! Det blev faktiskt lite pirr i magen då!
kramkram
PS Det här blev visst inlägg nummer 200. Jag som gillar siffror, kan fnissa lite åt ett jubileum... ;)
Många kramar till dig.
SvaraRaderaKram! Spännande med telefonsamtalet imorgon.
SvaraRaderaVisst är männen ändå fantastiska! Vad hade man gjort utan dem? (å tänk att man kan tänka så även fast det är mannen det är fel på...)
Stort lycka till imorgon!
Hoppas telefonsamtalet gick bra. Massor med kramar!
SvaraRaderaÅh, fina, fina...jag vte hur det är att gå omkring och må skit. Jag gjorde det mer eller mindre i 8 års tid...och det var inte bara längtan efter barn, även om det var "grunden" till det. Det fanns så mycket annat att må dåligt över...
SvaraRaderaMen det gick över, för att komma tillbaka, för att gå över...ja , det går verkligen upp och ner...
Det är tur att vi har våra män, som får stå ut med en hel del de med...iallafall om jag talar för mig själv.
Tack för dina komplimanger beträffande mina bilder. Du är så god. Jag blir så glad.
Många kramar
Jag hoppas så att du mår bättre och att telefonsamtalet gick bra!
SvaraRaderaMånga kramar!
Vad härligt att du har en man som stöttar.
SvaraRaderaSkickar en kram...och mina hjärtligaste lyckönskningar om att livet vänder till det bättre och att du får kraft och energi till att njuta av det. :)