I mitt förra inlägg varnade jag lite för alla nyfikna undringar...
Och visst blev det så.
Dessutom satt vi vid mindre, runda bort. Åtta vid varje. Alltså hinner man prata en hel del med åtminstone sju andra. Vid mitt bord hade alla utom jag, två barn. Och barnen var mellan 4 och 8 år gamla. Det var mycket barnprat, som ni fattar....
Och jag var helt utanför.
Till slut kunde jag inte låta bli, så när en av tjejerna frågade om vi hade barn, så sa jag rakt ut, att "nä det har vi inte. Vi är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. Det betyder att det inte är nåt fel på nån av oss, men att längtan efter barn är otroligt stor. Men det blir inget barn." Och innan hon skulle hinna komma med sina förslag på adoption, ivf, och familjehem så berättade jag att vi gjort många försök med ivf, jag blir gravid, men så får vi missfall. Som sista klämde jag i med att det har varit två år som varit oerhört tuffa och slitsamma, men nu vet vi i alla fall hur vi har det. Men att vi har det bra som vi har det med varandra, och nu kämpar för att förstå och fatta.
Då blev hon tyst.
Jag tänkte sen, att det inte är hennes fel, jag kanske inte så brutalt skulle ha "blottat oss". Men nu gjorde jag det, och så slapp jag barnpratet sen. Jag brukar inte så öppet berätta om det. Inte när så många okända lyssnar.... Men, va fan. Det är ju sant!
Nu ska jag ner till optikern och lämna in glasögonbågarna som vi provat, min man och jag. Vi har - till slut - bestämt oss. Men det är inte lätt att välja...
kram på er!
PS Förresten, vigseln var underbar, brudparet var vackra, och kärleken strålade om dem! Och festen var rätt kul också. Roligast är som vanligt att träffa släkten. Vi bodde på samma hotell, så vi hann träffas alla 16 både till lunchen på lördagen, och frukosten på söndagen. Mys!
Bra gjort! :)
SvaraRaderaTack!
RaderaAtt det ska vara så svårt att säga som det är... när det är sant!
Vad lustigt det är egentligen att folk oftast har mål i mun när de ser möjlighet att ge andra råd. Oavsett om de kan ämnet eller inte. Men när det handlar om att bara finnas till för någon som har det svårt verkar det vara mycket svårare att öppna munnen. Det är något som jag själv har fått upp ögonen för i och med barnlösheten. Jag har upptäckt att det jag allra helst vill ha är medkänsla från mina medmänniskor. Ett erkännande om att de har hört/fått veta vad vi går igenom eller bara en kram. Vad de har för råd och tips att komma med får de gärna hålla tyst om tills jag ber om att få råd.
SvaraRaderaJag tycker att det var starkt av dig att berätta om din ofrivilliga barnlöshet så öppet. Det kommer säkert att kännas lättare och lättare för varje gång som du gör det. Tummen upp!