Nyligen umgicks jag en dag med en god vän som hälsade på tillsammans med 1,5-åriga dottern. Denna lilla dotter, är en ljuvlig tjej! Klok, förståndig, tidigt utvecklad, glad och pigg. Och alltid söt i klänningar.... Precis som jag skulle gjort förmodligen. Det blir nog så, när man inte haft nån flicka tidigare... Trots att vi vuxna pratade allvarliga och tråkiga och ledsamma saker, får ju inte den lilla flickan märka det. Så jag log och skrattade, busade och skojade, samtidigt som pannan rynkades.... Vi vuxna tog en stund var att prata av oss. Jag började. Fick ur mig mitt ganska snabbt. Sen lyssnade jag. I ett par timmar, tror jag. Vi hann göra mycket, vi promenerade, gungade, fikade...
Slutsatsen är att relationer är jobbiga. Såväl den andre man lever med, som de man har på jobbet, grannar och släktingar. En del krånglar ju till det så!!
Hur som helst, man blir ledsen när någon som står/stått en nära, inte mår bra....
Detta hände en förmiddag. Hela dagen var jag lite låg och nere. Bekymrad, sorgsen. Det påverkade mig mer än jag trodde....
Annars är vi tillbaka i det gamla vanliga igen. Tråkigt. Jobbet. Och så hemma, laga mat, städa, diska, tvätta, bädda. Från att ha umgåtts så nära med maken i somras, hinner vi inte ses längre... Varför blir det så? Vi är båda så trötta när det är kväll, vi äter och sen orkar vi typ inget mer. Vi har saker att göra. På var sitt håll. I går kollade jag på teve. Det gjorde maken också. Men vi satt i varsitt rum. Jag kollade skoldebatten, och han kollade fotboll. Till saken hör, att han fått nån form av nackspärr, och så fort jag rör honom skriker han. Typ. Han har fått massagetid nästa vecka. Jag som tycker om (behöver) närhet, bara sitta nära, få en spontan puss eller kram, lite bus, lite pill... Det blir inte mycket sånt nu. Men. Vi hittar tillbaka snart, det tror jag nog. Men när jag ett par dagar varit lite nere, lite ledsen, så behöver jag de där kramarna.... Jag behöver få ligga på hans arm, behöver få sitta uppkrupen i soffan bredvid honom. Men, det kommer. Snart.
Så, tillbaka i det vanliga. Plikt. Ansvar. Födelsedagskalas för syskonbarn och kusiner. Och ett av dem ordnar vi (av olika anledningar). Vi är inte hemma hos oss, men vi fixar smörgåstårta, papperstallrikar, muggar, bestick, dricka, gräddtårta, kaffe, servetter, värmeljus. Allt. Och så presenter så klart.
Det är lite roligare att köpa present till en av de här. En åttaåring som vill ha peruker. Så jag hittade tre, en afro, en vit långhårig och en rosa. Lite olika, tänkte jag. Och så vill h*n ha en trapets. Jaha. Var köper man det då? Frågade i leksaksaffären, jo- kanske. Men nej, de var slut. Men "systerbutiken" i grannstaden kanske har? Ja, maken jobbar ju där, så ring och kolla. Och tänk, det fanns EN kvar. Den fick de hålla på, och så ringde jag och bönade och bad lite snällt till maken. Jodå, suck, han skulle fixa det också.
Nu är det roliga kvar. Slå in det i paket! Är det en typiskt tjejig sak? Jag tycker det är roligt, maken gillar det INTE. Det blir knöligt och snett och inte vackert alls, tycker han om sina paket. Erfarenhet, kanske?? :)
Jag återkommer till min kompis dotter. När hon är här, är det så självklart. Vi busar och skojar. Hon är törstig, jag ger henne ett glas vatten. Enkelt. Inga bekymmer. Och jag saknar ju ett eget barn bara mer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar