Jag skriver oftast på torsdagar, så här kommer den här torsdagens små funderingar.... :)
I år har jag fyllt 44 år, nästa gång jag fyller år blir jag 45. Jag är inte ung längre. När jag ser barnvagnar på stan, så är mamman (eller pappan) ung. Mycket yngre än vad jag är. Vi har vänner, där pappan är i makens ålder, som just fått barn. Men, eftersom han är man, är det på nåt sätt okej. Jag börjar bli för gammal för ett spädbarn. Snart i alla fall. Det var lite därför som vi var så noga med, att kunna få vara hemma båda två (tänker på det nyfödda barnet i maj, som skulle kommit till oss). Vi måste orka!! Vi har fått från andra socialtjänster och från en kvinna som jobbar på bvc, att man försöker få föräldrarna att dela så mycket det går. Det ville ju inte den soc sekr som skulle placerat barn hos oss. Där var det ju bara jag som fick vara hemma. Fast vi ville vara hemma båda. Hade vi fått ett biologiskt barn, hade vi delat, helt klart. Jag hade säkert varit hemma mest, och haft nån form av huvudansvar. Men maken hade absolut velat vara hemma, och han hade varit väldans mycket delaktig. Inte som min pappa när jag var liten.... Hihihi.... Han fick inte ens vara med på BB... Tiderna förändras!
Vi har kvar vårt "gästrum". Jag använder återigen garderoberna där. Men en av sängarna står kvar. Det var ju våningssäng som flickorna hade, så det var enklast att behålla den ena sängen. Varken maken eller jag sover särskilt bra i den. Men vi byter ändå inte ut den. Det står kvar en leksaksspis. Den tar plats, är i vägen. Men den står kvar. Jag föreslog maken att vi skulle flytta bort den, lämna tillbaka den till mina föräldrar igen, så att syskonbarnen kan leka där. Men nej, tyckte maken. Våra vänners barn leker ju där när de kommer.... Och syskonbarnen leker där, när de är hos oss... Jo. Men. Det bor inget barn här, hos oss. Varför ska vi ha barnsaker för då?
Vi skulle kunna sälja våningssängen. Bilbarnstolen. Den höga stolen till matbordet. Soc sa att vi fick behålla det, och göra vad vi ville med det. Just de sakerna behövdes inte flytta med till det andra familjehemmet. Men vad ska vi med det till? Det har ju varit på gång flera barn här. Men det blir ju aldrig så. Kanske dags att inse, att det inte kommer några fler fosterbarn till oss. Eller? Det är ju inget som är aktuellt nu.
Vårt liv rullar ju på som vanligt. Det är maken och jag. Vi har våra intressen. Våra jobb. Vårt hus och hem, vår trädgård. Det är lika bra att finna sig i det. På nåt sätt.
Men. Jag är inte övertygad om att det är det rätta. Det är ju egentligen inte det som jag vill. Jag har ju fortfarande kvar min barnlängtan....
Jag känner verkligen igen mig i dina tankar. Den här sommaren har jag liksom...givit upp. Kapitulerat för livet. Att vi inte får några barn. Och att jag måste överleva det. Och framför allt leva. Börja leva livet igen. Jag känner mig ovan. Som en ostartad motor. Som har legat stilla i väntan. Och nu måste starta igen. För jag vill verkligen leva igen. Det är inget liv att gå och vänta år ut och in. Så vi har gjort det du skriver om. Tagit bort allt som påminner om barn, börjat inreda för oss. För vårt liv. Och på något konstigt sätt känns det bra, även om längtan inte bleknat. Vi har börjat ett nytt kapitel. Där vi ser vårt liv på ett nytt sätt. Jag ville bar dela det med dig när du skriver om det. Jag tror nämligen att det är något läkande i att tänka som du gör. Stor varm kram Jenny
SvaraRaderaTack!
RaderaJag behöver nog höra såna här berättelser. Också. Att börja tänka på det där andra sättet. Också. ;)
Stor varm kram tillbaka till dig, Jenny!!
Åh vad jag känner igen mig i era berättelser! Jag har också gett upp den här sommaren, hr på allvar börjat försök acceptera att det är jag och mannen och katterna. Jag har slutat tänka att det där huset vi ska bygga måste ha ett rum till "utifall att miraklet händer"....nej nu blir det ett hus till oss, vi som faktiskt finns NU, inte ett hus för vi som finns nu och för någon som förmodligen aldrig kommer finnas. Usch den där meningen gjorde ont att skriva! Jag försöker leva på ett annat sätt nu, jag har en plan för hur jag/vi ska känna mer glädje och avslappning än jag/vi gjort under så lång tid. Det känns ovant men jag /vi försöker i alla fall. Tack hönsamaja och tack Jenny för att ni delar med er och får mig att känna mig mindre ensam. Kram
SvaraRaderaDet känns samma för mig. Även om det är jättetråkigt att det finns fler som gjort ungefär samma resa som vi gjort, så är det också skönt eftersom man känner sig mindre utanför och ensam. Synd att du inte har en blogg att följa! Kram Jenny
RaderaJag menar ju såklart som jag kan följa :) Kram Jenny
RaderaIdag blev jag påmind om hur mina tankar kring livet utan barn kan svänga fort, i mitt fall för minsta lilla tydligen. Vi åt lunch med släktingar idag och som vanligt med just dessa släktingar (de är 60+) var det prat om vem som fått barn eller barnbarn och sen frågor av typen: -" Jahaaa X (mitt namn) och Y (makens namn)...har ni nåt roligt att berätta då? Några nyheter?" Med andra ord frågade de om inte vi ska "skaffa barn" snart. Suck! Vi har känt dessa människor så pass länge så vi VET vad de där frågorna betyder och jag kände hur TRÖTT jag blev, som att all energi bara försvann. I senare diskussioner om helt andra saker märkte jag själv hur grinig jag lät och hur irriterad jag blev för allt de sa. De vet inte om hur läget är för oss och vi kommer inte berätta, jag skulle inte orka med det helt enkelt. De skulle älta det till tiders evigheter och de skulle ha väldigt svårt att hantera att vi gett upp och de skulle tolka ALLT som att det har med barnlösheten att göra. Jag vet hur de skulle reagera utifrån hur de hanterat andra knepiga saker, så jag/vi kan vara 99,9% säkra på hur de skulle hantera vår barnlöshet. Om vi skulle säga att vi är trötta eller att vi inte kan komma och fika så skulle de genast ta det som att det har med barnlösheten att göra, kort sagt de skulle vrida till ALLT, minsta lilla, till att handla om barnlösheten och så skulle det ältas. Det skulle ältas så till den grad att det bara skulle stjälpa mig och maken och dra ner oss ännu djupare. Och nog för att vi kan vara trötta och osociala pga av barnlösheten men ALLT handlar ju inte om det. Kort sagt, ingen bra dag idag. Har ni råd och tips? Kram till er medsystrar i denna jäkla situation
SvaraRaderaDet finns ju ett ordspråk som stämmer ganska bra ibland, tala är silver, tiga är guld. Jag tror att det är bra att prata för att man ska komma vidare, men däremot ska man nog välja vem man pratar med. De släktingar som du nämner tror jag inte hjälper er att komma vidare genom att få veta. Tvärtom. De kommer att bli en belastning. Så ni har nog gjort rätt. Det går aldrig att ändra andra människor, så jag tror att tricket kan vara att man får välja hur ofta man träffar dessa människor, för att överleva själv. Helt enkelt se till att man mestadels håller sig kring såna som man får energi av. Sköt om dig! Kram Jenny
Radera