Jag vet inte om jag har kommit ifrån bloggen, eller vad det är....? Kan också bero på, att de bloggar jag följer och har följt länge, har gått vidare i sitt liv. De kanske har fått sitt/sina efterlängtade barn. Eller så har de "gett upp" och ägnar sig åt annat....
Det finns inte så många, vad jag vet, som bloggar om samma sak som jag. Alltså, vi som försökt och försökt, kämpat och slitet, fått missfall efter missfall - och sen tvingats acceptera: det blir inget biologiskt barn.
Vet du om någon mer som bloggar om detta? Eller om någon som precis som vi, kan tänka sig att vara familjehem? Tala gärna om för mig.... Söker likasinnade...
Vi har haft besök av en ny kommun, och deras socialtjänst. En större kommun. De har två rekryterare, som vi nu träffat. Jag pratade med mannen i telefon redan i juni, men så gick de på semester, och vi fick inte ihop någon tid att träffas. Nu ringde han igen, när de började i augusti. Förra veckan var de här. De är mycket intresserade av oss. Vi är en perfekt familj. Utredda tre gånger, 2012, 2013 och 2014. Vi har gått utbildning 2013. OCH vi har erfarenhet.
Men, naturligtvis kan de inte säga när.... De hade ett skräckexempel på en familj, som var bra på alla sätt och vis, och NU hade de fått en placering. Efter tio år....
Nä, så länge kan och vill vi inte vänta. Det är ju vårt liv som det påverkar, så otroligt mycket!!
Så vad gör vi då? Jo, vi fortsätter vårt egna lilla liv, i vår egen lugna takt. Händer det nåt, så händer det nåt. Vi försöker att inte drömma, hoppas och längta. Vår erfarenhet har ju lärt oss, att det blir mycket svårare om man gör det....
De här två soc sekr som var här, blev alldeles förskräckta när de hörde vår historia... Vi är illa behandlade, överkörda och nästan misshandlade, uttryckte de det.... Jo, det känns ju så ibland. Vi har ju ingen rätt att få ett barn placerat hos oss. Men, soc låter det gå sååå långt, innan de säger att det inte blir något. Vi hinner ställa in oss på det, börja planera (på deras uppmanin) och så....
Nu tänker vi tillbaka hur det var för 2,5 år sen. Och försöker leva i nuet. Det har varit som ett slags mantra för oss: leva i nuet. Jag tror det är oerhört viktigt.
Det är här och nu. Det är maken och jag. Vi. Nu.
Och ändå. Fick reda på att en person som (egentligen) står mig nära ska ha barn i februari. Hon är 31 år, färdig med sin högskoleutbildning, har jobbat några år, har hittat sitt drömhus... Så, det var ju bara det som fattades också. Jag borde vara glad för hennes (deras) skull.... Och en del av mig är det. Men det finns en liten, liten del som blir ledsen. Tyvärr. Jag kämpar mot den delen, behåller den för mig själv (och min man). Jag blir bättre och bättre på det.... Det går nog bra, så småningom....
Ja. Så är livet här! Hur har ni det då?? ;)
Jaa, hur har man det? ;) Blev lämnad av sambon i sommras, efter 7 missfall och 5 års försök att få till ett syskon. Nu ensam, vet inte om jag kan bo kvar eftersom ekonomin inte räcker till, vet ingenting om morgondagen. Gråter, känner mig förtvivlat ensam =( Ensam, ensam, ensam. Träffar man ens någon ny när man är gammal? Det var mig barnfelet låg på så sambon (exsambon snart) kan närsomhelst hitta en ny yngre förmåga och få barn och allt det perfekta jag drömde om.. fast nu när jag tittar tillbaks drömmer jag bara om att ha det vi hade. Inte som nu, ensam. Ta hand om mannen i alla fall, det är alltid lättare att vara två. Kram
SvaraRaderaVi har det inte exakt som du och mannen Hönsamaja, men några biologiska barn lär det inte bli. Vi har inte kämpat som ni med missfall men nog har vi kämpat. Det är "fel" på oss bägge två vilket ibland,konstigt nog,är en tröst eftersom jag kan tänka:"det är i alla fall inte bara mitt fel" men det är också helt förjävligt att det är "fel" på oss båda. Det är så jag känner och tänker till största delen, att det är förjävligt att just vi två skulle ha "fel i reproduktionssystemen" och varför skulle just vi två med våra "defekter" bli kära? Ibland har jag jättekonstiga tankar om att naturen borde förhindra att två "måndagsexemplar" som jag och min man blir kära för det blir ju inga barn....Jag tycker inte så egentligen, det är bara knäppa ledsna förvirrade tankar. Jag hoppas ingen tar illa vid sig, det är bara jag som är knäpp. Det är ju så att eftersom det är "fel" på båda så blir det inga barn, om det "bara" hade varit "fel" på mig så hade vi haft större chanser och om det "bara" hade varit "fel" på mannen så hade vi definitivt haft mycket större chanser. Ja jag har som sagt jättekonstiga tankar och jag hoppas att ingen tar illa vid sig av mina knäppa desperata tankar, det är inte så jag tycker egentligen, det är bara knäppa tankar som kan dyka upp när man ligger sömnlös och är övertrött och stressad och ledsen. Jag har en del konstiga funderingar ibland kring varför jag och mannen inte kommer få barn och varför varför varför får andra men inte vi? Jag känner mig lite larvig men tankar som "alla andra får ju" dyker upp ibland och jag kommer på mig själv med att titta på folk som drar barnvagn på stan...jag tänker "jaha, dom har minsann fått barn, dom ser ju ut precis som vemsomhelst, de är ju inget speciellt, men VI får minsann inte barn....vi får minsann inte 'yngla av oss' men dom får...vad är det som är så mycket bättre med dom som gör att dom "får" få barn?" Jag vet inte riktigt hur vi har det just nu. Eller, jag vet att vi har det bra ihop jag och mannen, vi har varandra och det är jag väldigt glad för. Men jag tar det här med att det inte blir några barn hårdare än mannen gör. Men det är väl kanske för att man som kvinna förväntas ha barn mer än en man förväntas ha barn, det är ju bara kvinnor (enligt min erfarenhet iaf) som sniket luskar och skvallrar om barnlösa...Jag har aldrig träffat en man som fast man aldrig träffats förut direkt frågar hur många barn man har och varför/varför inte så som en del kvinnor gör. Och jag har aldrig träffat en man som bara pratar barn, som har så mycket åsikter om barn eller som har så mycket fördomar och elaka saker att säga om barnlösa som en del kvinnor...usch, andra kvinnor är alltid värst. Jag hoppas att den nya kommunen är bättre än de tidigare och att ni i alla fall kan få besked tidigare i processen. Ta hand om varandra. Kram
SvaraRadera