Småprat och funderingar.

Dagarnar går så fort. Alldeles för fort. Snart är det dags att jobba igen. Sjutton dagar ledigt... De här senaste dagarna har vi kunnat ta det lugnt. Slöa och slappa. Kolla på film, promenera. Laga mat. Sova. Mysa och gosa.

Man behöver sånt.

Hur ska det gå, att kliva upp redan innan klockan sex på morgonen?? Jag har lyckats vända på dygnet... Det brukar jag inte göra, knappt jag gör det ens på sommaren, den som är så lång!

Det trillar in glada barnbesked mest hela tiden nu. Roligt! Många har kämpat, och de kan jag förstå så oerhört väl.

Vi tänker en del på det lilla barn som vi fått förfrågan om att ta hand om. Mamman och barnet är på ett utredningshem i tio veckor. Och innan tiden har gått, så vet vi inget. Det känns mycket konstigt. Jag menar, det kan vara så, att soc ringer precis när som helst. De har berättat för oss att det inte är ovanligt att mamman sticker därifrån och överger sitt barn. Å andra sidan kan det ju fungera riktigt bra, och mamman växer och tar tag i sitt liv, nu när hon har någon mer att ansvara för. Vi har inte en aning, för än så länge har vi inte träffat nån av dem. Vi har fått lite, alltså väldigt lite, information från soc. När det är bestämt att det blir en placering ("om"), så får vi mer information. Vi vet egentligen bara att mamman har psykiska problem.

Det är detta som är lite svårt. För oss alltså. Jag har skrivit om det förut, och gör det igen. Jag är så tudelad i detta. Samtidigt som vi, maken och jag, har en enorm barnlängtan (fortfarande) och så otroligt gärna tar hand om ett barn och slösar vår kärlek på, så.... Ja, det är ju nåt oerhört sorgligt och tragiskt som har hänt, när ett barn placeras hos någon annan. Det är ett väldigt stort ingrepp. Och vi har fått höra så många otäcka sorgliga och förfärliga historier, när vi varit matchade mot olika barn. Man vill bara gråta. Men det är nog dessa öden, som gör  att vi ändå är övertygade om, att vi ska ta hand om ett barn. Vi har alla möjligheter att hjälpa ett barn, så varför ska vi inte göra det då?? Det är det som avgör det hela. Inte vår barnlängtan. Om längtan skulle få avgöra, så vore det väldigt egoistiskt av oss.

Man hör och läser om barn som varit placerade i olika familjehem, om hur de farit illa. Det finns många historier om barn som fått det bra, och som fått ett bra liv. Tyvärr syns och hörs inte de historierna lika ofta. Det säljer ju inte några tidningar på det... Men jag vet att familjehemmen gör nytta.

Ja, tankarna går lite hit och dit, som ni förstår. Vi är tillfrågade, och har lovat att vara beredda. Men vi vet ju inte om det blir nåt, över huvud taget. Svårt. För OM det placeras ett barn hos oss, kommer vårt liv att bli väldigt förändrat, på en enda gång. Men vi tar gärna den förändringen!

Under tiden så ägnar vi oss åt varandra, maken och jag. Vi har pratat om semesterresor. Vart vill vi åka nu? Vi planerar, men bokar inget. Vi pratar om att byta min bil. Vi tittar och provkör, men vi köper inget. Vi pratar om ett nytt växthus, om att bygga ett uterum. Vi gör ritningar, men bygger inget. Livet går lite på sparlåga, tyvärr. För hur länge kan det göra det? När blir vi för gamla för att ta hand om ett barn??

Nähä. Dagens funderingar måste få ett slut. Det är ju ishockey på teve!!
kramelikram på er


Och snälla ni som vill kommentera detta. Det får ni gärna göra. Men, vi håller en snygg ton, hoppas jag!