Eländessamordnare.

Nu måste jag bara få skriva av mig lite. Eller mycket. Den här bloggen har väl egentligen mest handlat om vår barnlängtan, och hur vi har hanterat den. När det inte alltid blir som man tänkt, alltså.

Men nu har livet kört ihop sig. Vi är på gång in i en ny familjehemsplacering, förmodligen, och det är ju jätteroligt! Men detta innebär en hel massa oro och funderande. Inte hoppas, inte hoppas, inte hoppas - för att inte bli besviken om det inte blir nåt. Detta innebär också att socialen börjar komma på besök igen. Jag vet att de inte bryr sig, men jag vill i alla fall ha lite ordning i vårt hus när vi får besök! Och så bjuder vi på kaffe, med nåt enkelt till. Ja, ja. Det gör sig inte av sig själv, ni fattar ju....

Makens morfar ritade och byggde ett hus på 1930-talet. Ingen har nånsin flyttat ifrån det huset. Nu ska huset säljas, för gamla moster ska flytta till lägenhet inne i stan. Hon får inte köra bil längre (var med om en olycka i höstas, och ja hon är i alla fall över 80 år!). Moster har aldrig haft kontakt med mäklare. Så, hur går det till, vad händer och när? Tidigare bodde även en morbror i huset (syskonen hade varsin våning). Morbrodern var lite av en uppfinnare. Ett geni, både musikaliskt och tekniskt. Så, här finns det saker. I massor. Och böcker. I massor. Hela vinden var full av buntar med tidningar (varför sparar man sånt???), kuddar, madrasser, gamla täcken... Det har nog inte kastats bort en enda sak från det huset.... Garaget är redan klart, då hyrde de två containrar. Men nu är det husets tur. Med källare. Med ännu ett garage, ett förråd. Och till detta är lilla moster ledsen, hon lämnar sitt barndomshem. Det är ju naturligtvis förståeligt! Det har tagit lite tid för henne, men det har nog varit nödvändigt. Vi har i alla fall förstått, att det gör sig ju inte av sig självt, det här. Det allra enklaste hade väl varit om hon packat ner allt hon ville ha med sig och tagit med det i flytten. Sen slänger vi resten, eller skänker bort. Moster är inte så mycket för att slänga, sa jag det? ;) Huset är inte heller i världens bästa skick. Taket måste bytas osv.

Min man är även s k god man för sin kusin. Kusinen är autistisk och bor på ett särskilt boende. Inga syskon, båda föräldrarna är döda. Han är helt ensam, förutom min man och hans syskon. Kusinen har stått på kö i ett år, för en ny lägenhet. Och nu är den ledig! Alltså ska vi flytta honom. Också. Och med hans handikapp måste han förberedas en hel del. Det tar tid, vem ska flytta? Det är i samma hus, men i andra änden = vi får bära allting....

Och som nästa lilla trevliga sak som händer, så trillar svärfar och gör sig illa. Han är en gammal och trött man, men så otroligt snäll och go! Han har alltid haft ett speciellt öga till mig... Nu skrapade han upp underarmen, är skinnflådd med rätt mycket blod. Och så bröt han lårbenshalsen... Vi vet inte om det blir operation idag. Det är ju en stor risk. Han har pacemaker, och han äter varan (som måste gå ut ur kroppen innan de opererar). Maken blev så otroligt ledsen igår, när vi fick veta. "Han klarar inte detta" säger han och suckar. Och på många sätt har svärfar lite gett upp... Hoppas hoppas hoppas verkligen att han klarar av det här. Svärmor är lite yngre, och mycket piggare. Hon kommer fixa det här riktigt bra. Men han är ganska svag från början... Vi har inte velat berätta nåt om den kommande familjehemsplaceringen för makens föräldrar. Men nu sa vi, att maken skulle berätta.

Usch ja.

Jag har en hel del att tänka på. Och här ligger jag är bara sjuk.... Det har jag väl inte tid med!! Jag tar lite mer apelsinjuice och kryper ner under täcket, som jag dragit ut i soffan....

kram på er!
host host