Sverige.

Vad är mitt? Vad är ditt? Är det nån skillnad?? Kan jag bara ta vad jag vill ha? Visst är det min rätt?!

När jag läste på universitetet läste vi en kurs som faktiskt nästan bara handlade om empati. Vet du vad det är? Om du inte vet det, slå gärna upp det. Det är ett bra ord. Ett viktigt innehåll. Jag tycker att jag har empati. Att jag är empatisk. Men när man läser en dagstidning idag, undrar man ju om världen håller på att förändras. Var finns empatin? Medkänslan? Jag menar då för andra, inte bara för dig själv och din egen familj. Min man och jag har det bra ekonomiskt, vi skänker därför pengar varje månad till olika saker. Vi tycker vi kan göra det. Förr i tiden skänkte man ett tionde till kyrkan. Kan vi skänka vårt tionde idag till nån annan som behöver det mer än vad vi gör? Det finns många organisationer som ligger oss varmt om hjärtat, t ex Unicef, Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen, Röda Korset. Och naturligtvis Barncancerfonden.

Men om vi nu skänker, säg 1 000 kr varje månad. Blir vi bättre människor då? Får vi ett renare samvete, blir vi "fria"? Pengar är nog så riktigt, riktigt bra. Men bra är även tanken. Medkänslan. Förståelsen. Vet du hur många barn som dör i mässlingen varje år?? En sjukdom som vi i vårt land har nästan utrotat. Vet du vad ett "lådbarn" är? Sjukhusen i många storstäder inrättar särskilda lådor, där föräldrar kan lämna sina barn. Då kommer de till ett hem i stället för att fara så illa, kanske t o m bli dödat av sina föräldrar. De ligger tio minuter i den här lådan, sen går ett larm, och personal kommer och hämtar. Allt för att föräldern (oftast en ensam mamma) ska få ta farväl, och sedan hinna iväg.

En del av oss är duktiga på att hjälpa andra, på att väcka opinion, på att prata om det här. Andra bryr sig inte. Det är inte min sak. Det sker inte här, inte i mitt land. Jag tror inte på det. Vi har många barn i Sverige som far illa. Barn till missbrukare, psykiskt sjuka, fängelsedömda...

Vad är viktigast? Min lilla familj, eller att jag är världsmedborgare?? Det finns fler än ett sätt att se på den saken. Jag tror man behöver se på båda sakerna.

Är världen rättvis? Nej, kanske du tänker. Vi har svältande barn i Afrika. Jo, men faktum är, att ett fattigt hungrigt barn i Afrika ändå kan vara så mycket lyckligare än ett svenskt barn som lever här i överflöd. I mitt arbete har jag träffat många svenska barn som mår dåligt. Det borde ju inte vara så. Det skulle inte behöva vara så.

Men i Sverige har vi det bra. Vi är ett rikt land. Vi kan läsa och skriva. Vi har mat för dagen. Fina bostäder. Bra liv, helt enkelt. Och vi har vår frihet. Vi har demokrati och vi har vår rätt att uttrycka våra åsikter. Fantastiska saker. Som vi tar för givet.

Lär vi våra barn det här då? Att vara rädd om vår jord, att vara rädd om varandra?? Jag anklagar ingen, jag bara ställer frågan...

På 15 år har mycket hänt. Om jag ska generalisera, så är barn idag mycket mer för mitt och mina. Man tar vad man vill ha, helt enkelt. Det är min rätt. Om förskolan eller skolan inte gör som jag tycker är rätt, då klagar jag, då anmäler jag. Om pedagogen/läraren gjort nåt som jag inte håller med om, då klagar jag, då anmäler jag. Så enkelt. För det är min rätt som gäller. Eller?

Filosofiska tankar?? Nja, det här är både ganska långt från filosofi, och ändå rätt nära. Men det är mina tankar. Och jag har rätt att uttrycka dem.  Men kanske vi borde tänka oss för lite ibland. Skadar jag någon annan med det jag säger, med det jag gör? Det är så enkelt att säga nåt, till nån annan, på Facebook, skvallra lite. Men menar jag det jag säger, egentligen??

Det klagas mycket på skolan i dag. Tyvärr reser sig inte folket i skolan upp och försvarar sig. Det senaste "problemet" är läsningen. Barn idag läser för lite. Jo. Men vad beror det på? Läsning är en färdighet. Du måste alltså träna och öva för att lära dig det. Och bara för att du har "knäckt koden" är du inte klar. Du måste fortsätta att träna och öva. När jag var liten var vi 15 elever i min klass. Jag hade läsläxa som jag läste hemma varje dag, en s k kvart-om-dagen. Mina föräldrar lyssnade, berömde, rättade och kommenterade, vi pratade om handlingen. Idag då? Läxa? Nä, det går inte. Allt arbete ska ske i skolan. Barn är på fritids från tidig morgon till sen kväll. Hem och äta och sen sova. Prata, eller läsa tillsammans? Finns inte alltid tid. Nu kanske jag överdriver, men tendenserna finns där. Om en lärare ska läsa tillsammans med sina elever enskitl tio minuter varje dag, då skulle allt tid gå till det. Man skulle missa allt det andra. Men om du som förälder läser med ditt barn, tio minuter varje dag, så har vi ju löst problemet, eller hur??

Det här inlägget blev långt. Jag kallade det för Sverige. Missförstå mig inte nu. Jag är stolt över Sverige, det är mitt land. Jag är stolt över mitt landskap!! Det är ju jag, en stor del av min identitet.

Men ibland måste vi lyfta blicken lite ur vår egen sockersöta rosa lilla bubbla. Håller du inte med mig? Men då är det ju så fint, att du behöver ju inte läsa här då. Vi är ju alla olika, och det är ju verkligen tur det!

Jag önskar er alla en fin dag. Har jag väckt nån tanke hos dig, är det bra. Mitt nästa yrkesval kanske ska vara politiker?? Det är viktigt att vi bryr oss om varandra. Att vi kan känna in hur andra har det. Medkänsla. Omtanke. Och så det där fina, och viktiga ordet: empati.

KRAM på er (för det behöver vi alla, tror jag)