Nytt besök.

Nytt besök från socialen i dag. Men nu från en helt annan kommun.

Sammanfattningsvis kan jag säga, att det känns bra. Men. Och det finns men.

En bra sak, är att de kan tänka sig att använda tidigare utredningar som vi har gjort, för de är så nya. Men de vill ha nya utdrag ur polisregister m fl, för de är så gamla. Hm. De gjordes typ samtidigt.... Nåväl, det spelar ingen roll. Det som är jobbigt för oss, är ju intervjuerna.

De brukar mest ha "tonåriga pojkar", men den senaste tiden har det varit fler och fler yngre barn. Nu har de flera på gång. Närmast är det syskonpar som ska upp i nämnden nästa vecka, och sen inom två veckor till förvaltningsrätten för LVU. Sen kan det ju överklagas, både hit och dit, och så ska domen vinna laga kraft. Så det blir tidigast i mars.

Men det där lilla men-et då?
Ingen stor grej, säger maken. Han tycker det är okej, att det är en fördel, rentav. Det tycker inte jag. De vill nämligen ha ett intyg från min läkare att jag klarar av det här. Och det gör mig lessen. Riktigt lessen. Ska jag alltid få dras med det här eländet?? Trots att jag inte opererats på många år?? Det är 12 år sen jag hade cancer senast (eller sist, hoppas jag ju på). Vem som helst kan plötsligt bli sjuk, bli överkörd av en bil eller andra olyckor. Men jag måste utredas in till skelettet.

Jag är inte orolig för intyget, näe, inte ett dugg!! Min läkare är alldeles fantastisk! När vi började med IVF, var hon övertygad om att jag skulle klara det. Det är klart du fixar det här! sa hon och kramade om maken och mig.

Nä, men lessen är jag ändå. Eftersom den här jävla sjukdomen aldrig verkar gå över.