Kränkt? Eller ledsen? Eller båda två?
Känslorna är lite blandade nu. Okej, barnet som var matchat till oss har fått en (antagligen) släkting som tar hand om det. Och det måste ju vara bra för det här barnet. Det hade säkert fått det väldans bra hos oss, men nu är det ju som det är. Huvudsaken är att det händer något för barnet.
Vad är det som rör om i mitt lilla huvud nu då? Jo, den där lilla detaljen med min cancer. Alltså. Jag vet att jag har varit sjuk. Jag var faktiskt riktigt illa ute, för snart 14 år sen. Tumörer som var cancer, i mitt huvud. Det låter ju inte ens kul. Ett år efter den operationen träffade jag professorn som opererade mig, igen. Jag frågade hur illa ute jag varit, hade jag kanske varit framme vid kanten och tittat ner? Då spände läkaren ögonen i mig och sa: "Du, du satt där och dinglade med benen. Ganska länge."
Jag älskar den typen av humor, verklighetshumor. Eller vad man ska kalla det. Och faktsikt kan man nog säga att jag älskar den här läkaren också.... ;)
Efter SHO (= stora huvud operationen) gick det två år och fem månader. Då upptäcktes nya tumörer, i underbenet. Den cancern var samma som i huvudet, men de var inte släkt. Alltså ingen modertumör med dottertumörer. Otur bara. Akut operation. Men fler tumörer upptäcktes, en liten bit i från, i foten. Dessa opererades bort efter ytterligare fem månader. Detta är nu elva år sen. Nästan på dagen.
Cancer på tre ställen. Men, det är en bra form av cancer. Om man opererar bort tumörerna, så försvinner de. Om man får bort allt, vill säga. Lämnar man nåt kvar, blir det oerhört giftigt och växer snabbt. Men eftersom tumörerna är inkapslade, är det ganska lätta att ta bort. De är otroligt hårda, men går att få bort. Därför har jag inte behövt vare sig strålning eller cellgift. Det har diskuterats och pratats om det efter varje gång. Men hittills har jag sluppit. Jag har alltså inte känt mig så där sjuk, som man kan bli....
Okej. Rehabiliteringen efter hjärntumörerna var ju inte enkel. Det blev komplikationer. Jag var sjukskriven länge. Och har inte jobbat heltid sen dess. Jag fick en sjukersättning på 25%, som jag nu har förlikat mig med. Från början var strävan att jobba 100% igen. Men min nuvarande onkolog säger, att "Nä, nä - du ska orka leva och ha ett bra liv också!" Klok kvinna.
Min man och jag ville bli föräldrar. Inga problem, sa onkologen. Inga problem, sa ivf-läkarna. Vi gjorde fem försök. Tillsammans med spontangraviditeter, så har jag efter det haft fem missfall. Då sa vi stopp. Nu räcker det. Vi försöker inte mer. Vi kan inte få några egna barn. Punkt. Men slut? Nej, vi kan ju hjälpa något barn som redan finns, men som har fått en dålig start i livet. Som behöver oss. Vi kan ju bli familjehem!!
Men nej.
DÅ blir min sjukdom plötsligt intressant. Jag kan ju bli sjuk igen. Inte om, utan när. Vad har vi för plan då???
Eh.... Plan? Ja, har vi nåt nätverk runt om oss, som hjälper oss då? Hur reagerar de som finns i vår närhet? Ställer de upp? Försvinner de?
De finns kvar. Det vet jag. Vänner som jag inte umgåtts med så nära, har tidigare klivit fram och betytt oerhört mycket för mig, och för min familj. Andra vänner, som jag trodde jag kände, tog ett steg tillbaka. Några har till och med försvunnit.
Jag har varit med förut. Jag vet hur det fungerar. Jag kommer klara det.
OM jag skulle bli sjuk igen. Men, det finns inget som säger att det skulle hända!!!
Min man kan ju också bli sjuk! Han kan krocka med bilen på väg hem från jobbet, bli invalid. Han kanske får en hjärtinfart, eller en hjärnblödning.... Precis som detta också skulle kunna hända mig. Man kan ju aldrig garantera något.
Jag har kämpat mot min sjukdom, i princip hela mitt liv. Jag var sex år när det upptäcktes. Jag har varit mycket på sjukhus, opererats så många gånger att jag inte ens vill tala om hur mycket det är. Men jag överlever. Jag är fortfarande glad. Lever nu ett bra liv. Det påverkar mig, men inte så att det stör mig.
Nu kommer några, som jag egentligen inte känner. De påverkar hela mitt liv. De slår undan benen på mig. Och jag faller.... Jag faller. Det gör ont. Ont i hjärtat. Ont i själen. Ont i hela kroppen! De känner mig inte!! Och de tar ifrån mig min möjlighet att få hjälpa någon som behöver det, min möjlighet att tillsammans med min man få ta hand om ett barn, som behöver oss.
Långt inlägg det här. Undrar om ni verkligen orkat läsa ända hit??
Varför skriver jag allt det här? Jag måste få det ur mig. Måste få formulera mig. Skriva av mig. Och jag vet att jag har några (blogg-)vänner (som jag aldrig träffat) som läser vad jag skriver, som kommer stötta mig. Håller du inte med mig - okej, det måste du inte. Håller du med mig - tack, då tycker vi lika. Jag menar inget särskilt med detta inlägg, annat än att få skriva av mig.
Nu ska jag gå och göra lite nytta. Jag har fått lite skit ur mitt system.
<3
<3
SvaraRaderaJag säger det samma! Du, jag och våra respektive KAN kolavippa imorgon! Varför ska det drabba så hårt. Jag fattar om återfalls risken är hög att de är tveksamma, men så är ju inte fallet!
Hoppas de tar sitt förnuft till fånga!
Kram
Starkt av dig att lämna ut dig så mycket här, men jag vet precis hur du känner, det är så otroligt skönt att "spy" ur sig all skit ibland och då är bloggen bäst!! Du vet att jag finns här för dig/er... ALLTID!! Jag blir så otroligt ledsen när jag läser ditt inlägg, det berör... Kram min fina goa underbara vän <3
SvaraRaderaVäl skrivet! Och jag håller med dig, din tidigare sjukdom borde inte påverka era möjligheter att få fostra ett barn.
SvaraRaderatycker faktiskt det är fel :( kram på dig
SvaraRaderaOtroligt bra text. Välformulerad. Jag känner med dig/ er. Och precis som du nämner, kan man inte veta när dagen är kommen. Om man kunde skulle man fråga dessa människor om man ska lägga sig ner och vänta på att dö. Jag förstår att det hade varit ett samtalsämne om din [a] sjukdomar varit inom räckhåll och att det då varit för barnets bästa , men binär det 11 år sedan sist. Elva år.
SvaraRaderaHoppas verkligen att det här ska sluta sätta käppar i hjulet för er och att det är er tur snart. Många kramar
Håller med Luiza. Bara för att man har haft en svår sjukdom betyder det inte att man är en usel förälder. Sannolikheten att just DU ska bli sjuk igen är väl inte större än att vem som helst ska få cancer, MS, reumatism eller någon annan allvarlig sjukdom. Skillnaden är att DU har upplevt det en gång och kanske är starkare än den som gått frisk genom livet. Och att det kanske finns ett socialt skyddsnät som är mer "berett" på att ta emot du skulle bli sjuk igen. Blir så ARG över att personer som är totalt olämpliga som föräldrar "har rätt till sitt biologiska barn" (som de av misstag har råkat sätta till världen) bara för att de själva har "producerat" dem, medan andra fullt dugliga, motiverade presumtiva föräldrar inte ska kunna få något barn, bara för att de har åldern emot sig, har varit sjuka eller bär på någon sjukdom som inte är så allvarlig... Döva, blinda, personer som sitter i rullstol kan t.ex. vara minst lika bra föräldrar som de som är fullt friska. Och dessutom - att barn får växa upp i ett hem där inte allt är som "normen" säger att det ska vara ökar väl bara deras medvetenhet och tolerans mot det som är annorlunda????
SvaraRaderaKram och kämpa på!
Jag tänker att vem som helst kan drabbas av vad som helst när som helst....så din cancer (hemska ord!) borde inte drabba er i efterhand på det här sättet! Det är ju som att du drabbas två gånger av det hemska....orättvist! Jag hoppas verkligen att ni går en uppväxtplacering (heter det så ?) så ni får möjlighet att ta hand om och fostra ett barn. Det är ni faktiskt värda tusen gånger om!
SvaraRaderaBlir så himla ledsen när jag läser dina ord. Det är så orättvist att det lixom inte verkar finnas något slut... Santosha har redan skrivit allt som jag tänkte när jag läste ditt inlägg så jag upprepar inte samma ord. Bara att jag fortsätter hålla tummarna för er.
SvaraRaderaAlltså, jag är helt 100 på att jag skrev världens smartaste inlägg. Men det försvann. Hm. I alla fall;
SvaraRaderaJag tänker att det är otroligt tråkigt och dåligt av soc att ens säga så. Är de läkare nu oxå? Ska man lämna in ett intyg att man aldrig tänkt att bli sjuk?
Sen tänker jag att de är väldigt otydliga mot dig, hur de tänker och vad de vill. Du har rätt att veta, de kan inte spela på din hälsa och tro att du ska ta det bra. Eller utlova en massa barn så man får hopp och tro och spela på din barnlängtan.
Nej, säg som det är till dem nästa gång. Att du blev fundersam och sårad över vad de sa om din cancer. Att du nästa gång vill veta hur stor chans barnet har att hamna hos er. De behöver bli mer pedagogiska..
Stå på dig och många kramar!
Åh, JAG blir arg och ledsen på samma gång!!
SvaraRaderaså fruktansvärt att du skulle behöva gå igenom allt det, men du ha ju just det - gåt IGENOM det! Varför älta massa om? Om det eller det händer? Vad gör vi då? Jag vi tar väl hand om det DÅ?!
Grrr det enda vi alla vet är att vi vet ingenting om morgondagen!! På gott och ont.
Kramar till dig! Du är stark!!