Djupintervju, del 1.

Nu har vi haft besök av socialen igen. Den här gången var det djupintervju. Vi blir intervjuade samtidigt, med samma frågor. Men i varsitt rum...

Jag var allt rätt nervös innan. Men när vi väl kommit igång, var det faktiskt lite kul! Tänk att bara få sitta och prata om sig själv ;)

Det var tre olika intervjuer, kan man säga. Vi hann med två delar. Den tredje tar lite längre tid. Jag hann börja med den, men inte min man. Vi visste om det innan vi började, att vi kanske inte skulle hinna med allt. Fortsättning följer om två veckor...

Men vi fick veta lite mer om barnet. Eller dess hemsituation. Föräldrarna har sagt nej till en familjehemsplacering. Nu pågår operation övertalning... Fungerar inte det, så kan det bli LVU. Familjen ska upp i AU, som är i november. Då bestäms om det ska upp i förvaltningsdomstolen, vilken kan ta upp till två veckor. En dom därifrån har de sen fyra veckor på sig att genomföra. Så det kan bli i slutet på november. Eller i morrn. Men det är vi som är tänkta som familjehem till det här barnet. Ingen annan. Och det var lite skönt att höra!

Vi frågade hur socialen hade fått kännedom om den här familjen. Det visade sig vara det helt klart vanligaste sättet, de har just flyttat in i kommunen, och ärendet var överfört från den frånflyttade kommunen... Familjen kan alltså flytta igen, om det s a s bränner till... Det kändes lite oroligt att höra. Om de flyttar, går ärendet över till den nya kommunen, men de måste börja om med all utredning. Så familjen kan alltså hålla sig undan på detta sätt... Vi fick veta, att det finns flera möjligheter att stoppa detta. Om socialen får lite aningar om, att familjen kommer flytta, kan de få göra ett akut omhändertagande, eller belägga familjen med flyttförbud. Då är det tyvärr inte ovanligt att familjen går under jorden... Håller de sig bara borta i fyra veckor, så upphör domen att gälla, och socialen måste börja om med en ny utredning.

Det är alltså inte så enkelt som man först kan tro.

Vi har inte frågat om namnet på barnet. Det skulle kännas alldeles för nära, om vi visste det. Då blir det verkligt, på nåt sätt. Nu är det fortfarande lite abstrakt...

Men man kan ju hoppas och längta...

kram till alla som behöver det!!