Så har det hänt igen. Jag har fått en massa tips, och råd, från en som inte alls känner oss eller våra problem....
En ny kollega började berätta att hon skulle vara ledig en dag, eftersom hon skulle till familjerätten. "Ja", sa jag, "de där myndigheterna kan man inte få välja tid hos. Det är bara att ta den tid man får." Och så berättade jag att vi får besök av socialen, eftersom vi ansökt att få bli familjehem. Första frågan blev ju då, om vi inte hade egna barn. Och nä, det har vi ju inte. Vi är ju ofrivilligt och oförklarligt barnlösa.
Då kommer det. "Men har ni prövat...." och så det ena förslaget efter det andra.
"JA det har vi prövat..." Snälla, snälla, sluta säga nåt nu. Jag vill inte höra. Jag vill inte ha dina råd, för du vet INGENTING av vad vi har gjort, eller hur vi tänker.... Och nej, nej, nej vi ska inte adoptera, eftersom vi dels är för gamla och dels har jag haft cancer. Och JA jag är säker på att det inte går. SLUTA!!
Varför vet alla andra bättre än vad vi gör? Vi som har gjort den här resan....
kram till er alla där ute som förstår....
Nä fy... Och när man skriver eller uttrycker sig som du gör nu över "hjälpen" du fått så får man bara som svar - men de vill ju bara hjälpa dig! Näää, säger jag då, jag tror faktiskt inte det. För om den här kvinnan hade velat hjälpa på något sätt så hade hon bara lyssnat så länge och om du ville prata om din barnlöshet. Allt det där andra är ju faktiskt bara för att fylla ut en tystnad som hon inte klarar av att hantera. Vuxna männsikor... Tröttsamt är vad det är!
SvaraRaderaVet hur blä det känns!
Hon var inte ett dugg intresserad av att lyssna, hon ville tala om för mig hur jag skulle göra.... Man blir ju bara så trött!!!
RaderaJa, ni vet ju hur jag menar...
Blä, blä, blä...
;)
Åh så irriterande det är med människor som bara måste häva ur sig "goda råd" bara för att de inte kan hantera att vissa saker rår vi människor inte på, vissa saker kan vi inte "fixa" med läkare, "rätt tänk" avslaaaappning eller yoga eller IVF eller mediciner! Det som gör att det är respektlöst att häva ur sig "goda råd" utan att någon bett om det är att de verkar tro att just de vet mer och bättre än både den som är barnlös och deras läkare. Som att de vet mer och förstår mer om den barnlöse och dennes kropp och förutsättningar än den barnlöse! Folk utgår alltid ifrån att den barnlöse inte försökt "tillräckligt länge", "tillräckligt bra", att den barnlöse "gjort nåt fel" dvs tänkt fel, provat fel saker, inte slappnaaat aaav tillräckligt osv - det är så respektlöst!
SvaraRaderaAll respekt för att ni reagerar som ni gör med de erfarenheter ni har. Men man kan tro att ni tror att de här ovetande människorna är elaka med flit? När det i själva verket väl troligen handlar om att de är oerfarna, dvs de har inte era erfarenheter.....vilket de ju inte kan hjälpa? Mig hjälper det att tänka så när jag känner ilskan välla upp över att bli "hjälpt" av någon som kan mycket mindre än jag, om det som jag har lång erfarenhet...
SvaraRaderaDet handlar inte om att tro att de är elaka med flit. Jag tror gott om folk. Det handlar om hur lessen jag blir, när jag blir överkörd av någon som har absolut noll förmåga att känna in andra människor. Om min kollega hade sett mig, hade hon sett in i mina ögon, så hade hon sett hur lessen jag är/var... Den här kollegan jag har, har absolut ingen som helst empati, utan pratar bara om sitt och sitt och sitt. Okej, det ÄR synd om henne, hon är ensamstående mamma till tre barn. Men nånstans på vägen har hon haft val att göra, hon också. Hon är inte en bricka i ett spel. Hon har också kunnat välja.
RaderaOch när det gäller knepiga och svåra ämnen, då känner man in lite grand och bufflar inte på som en j-la bulldozer. Man gör inte det. Den här kollegan har erfarenheter av livet, det har inte varit enkelt och lätt mot henne. Men jag berättar inte för henne hur hon ska göra, i familjerätten, när hon går på den andra styvsonens begravning efter andra självmordet osv osv osv.
Vi är alla människor. Och vi måste faktiskt ta hand om varandra. Många av oss gör det bra. Alla gör det inte. Min lilla enkla blogg är en ventil där jag får pysa ut lite ibland. Om min ilska. Om min sorg. Klarar man inte att läsa den, är det bara att låta bli att läsa. Jag tvingar ingen att läsa vad jag skriver. Jag har min fulla rättighet att tala om vad jag tycker och tänker. Och det har även min kollega. Klart att det blir motsättningar ibland. Det här lilla inlägget hjälper inte på nåt sätt henne. Men mig. Och kanske nån annan.
Punkt.
Hönsamaja har ju inte heller skrivit att personen var elak med uppsåt att vara det, men jag tycker någonstans att man kan ställa högre krav på en vuxen människa, som dessutom valt att sätta tre barn till världen, än att man bara ska stå och ta emot när denne kastar ur sig saker som är gräsligt oempatiska. Och som då i förlängningen blir elaka. Faktiskt. OM man tycker att man är så vuxen och mogen att man ska fortplanta sig så bör man oxå kunna känna in andra människor och ibland kanske sätta dem före sina egna behov. Vilket många inte gör. Detta gör iaf mig vansinnig emellanåt...
RaderaTack jenny_maria! Du förstår vad jag menar. Jag håller med dig, dina tre sista meningar formulerar detta exakt: " Om man tycker att man är så vuxen..." osv.
RaderaKRAM!!
Svar till Anonym nr 2: Nej det är möjligt att dessa människor inte är elaka MED FLIT men man kan faktiskt tänka längre än näsan räcker! Man kan faktiskt i de allra flesta fall utgå ifrån att den som är öppen med sin ofrivilliga barnlöshet redan har "provat allt",har slaaaappnat aaav, blivit utredd av läkare och jag anser att man som "oerfaren medmänniska" gott kan utgå ifrån att den som är öppen med sin ofrivilliga barnlöshet "försökt tillräckligt länge"!
RaderaVEM är det som bestämmer vad som är "tillräckligt länge"? Ja,precis, det är varje enskilt par som själva bestämmer vad som är "tillräckligt länge", hur många behandlingar de vill och kan göra,om de vill adoptera ( om det nu ens är möjligt att få adoptera) etc etc etc. Om man nu inte har egen erfarenhet av ofrivillig barnlöshet så kan man försöka tänka till lite innan man öppnar munnen, DET tycker jag att man kan kräva av sina "oerfarna medmänniskor"! Om JAG inte har erfarenhet av tex skilsmässor så tänker jag för sjutton till innan jag pratar med min kollega/bekant som ligger i skilsmässa, jag UTGÅR INTE ifrån att "de inte försökt lappa ihop det tillräckligt mycket"! OM man som "oerfaren medmänniska" inte vet vad man ska säga så räcker det väldigt långt att försöka med EMPATI, att bara säga:
"-Jaha, det är ju tråkigt att ni har svårt att få biologiska barn. Finns det något jag kan göra för dig?" Visst det kan bli så att den som är ofri´villigt barnlös tänker "nej du kan fan inte göra nåt" eller liknande men det är ändå bättre att säga nåt i stil med ovan än att klampa på i ullstrumporna och börja ge "goda råd" utan att fråga för det är faktiskt att dumförklara!
Oj. Jag skrev mitt inlägg utifrån de funderingar jag fick när jag läste inlägget, och utifrån mina egna erfarenheter. Jag har en livssituation jag inte valt själv och som många känner sig manade att kommentera och "försöka ställa tillrätta" och därför drog jag en parallell. Jag var inte beredd på att dels i princip bli bortkörd från bloggen, och dels känna mig helt utskälld av minst två genmälen till mitt inlägg. Är den aggressiva tonen verkligen rimlig utifrån det jag skrev? Jag har inte menat att såra någon. Jag har själv alltid som ambition att inte klampa på, jag hör definitivt inte till den kategori människor som betett sig på det sätt som beskrivits och som ni blivit ledsna och arga av. Eftersom jag själv upplevt jobbiga situationer med folk som har helt andra perspektiv än jag har jag funderat mycket på förhållningssätt. Där har jag valt mellan olika sådana i olika situationer. Ibland kan man tala om rakt upp och ner hur det känns när de säger som de gör, ibland är det enklast att nicka neutralt och byta samtalsämne samt försöka att ändra de egna tankarna på så sätt att situationen tar absolut minsta möjliga energi. Ibland vill jag bara skrika rätt ut som jag upplever att ni uttrycker är er reaktion. Min erfarenhet är att om jag väljer att bli arg och ändå inte säga något, utan gå hem och gräma mig, beklaga mig för en vän, så kan det kännas extremt skönt emellanåt, men det är absolut inte den metoden som tar minst energi från mig - tvärtom. Jag hoppas det framgår lite bättre vad bakgrunden till mitt inlägg var? Jag är alltså inte emot er, utan känner med alla som någon gång känt sig felbehandlad av andra.
SvaraRaderaJag förstår att mycket ilska och frustration samlas och det har ni förstås all rätt att uttrycka, men jag tycker man får tänka sig för lite vart man riktar den (som "vuxen" och "blivande förälder" då;-) om jag får ta upp era argument, helt seriöst men utan att mena något illa)....även om jag inte tar så illa vid mig just nu så kan säkert någon göra det i framtiden om de möts av den aggression jag läser i svaren jag fick.
Allt gott till er, kanske kikar jag in igen:-)
Varför tar du åt dig av vår "aggression" om du aldrig gjort nåt fel?
RaderaFast jag vet inte varifrån du får all de aggressionen ifrån - inget av svaren är aggressiva, snarare utförliga och förklarande. Kritik är inte det samma som aggression...
Radera