Besöket.

Så har vi nu haft besök från socialen. De var två som kom, vilket de tydligen alltid är. De stannade nästan i två och en halv timma...

Det började lite fnissigt, för en kvart efter utsatt tid ringde de på mobilen, och hade kört fel. Som tur var, var de inte långt borta, och jag kunde dirigera dem hit, hem till oss. Och i detta ruggiga höstväder, med regn och blåst, passade det bra med lite kaffe - och underbart god rabarber-knäck-paj... ;)

De gick ut ganska hårt, tyckte vi nog båda. Taktiken var nog att skrämma oss, kändes det som. Det är naturligtvis mycket vikigt att vi vet vad det är vi ger oss in på. Sen frågade de en massa, och de vände sig lika ofta till mig som till min man. Vi var verkligen öppna och ärliga, det kändes bra. Vissa frågor är inte enkla, och då sa vi det. Vi fick berätta om vår erfarenhet av barn, och hur vi ställer oss till olika saker.

Det kändes inte som nåt förhör, utan mer som ett samtal. De hade med sig de häftena med frågor, som vi svarat på tidigare. Oj, tänkte jag, vad skrev jag där... ;)

En nackdel vi har, är att vi inte har några egna barn. Det kändes tydligt. Men vaddå, tycker jag. Då kan vi ju ägna oss mer åt det barn, som verkligen behöver oss, eller? Vi har också sagt att vi kan ta emot ett syskonpar, och det var positivt, men det hände väldigt sällan hos par som inte har egna barn... Nä, men det är ju inget som vi propsar på, precis...

Vad händer nu då?
Jo, nu åker de tillbaka, tittar på sina anteckningar och pratar med varann. Sen kommer de överens om, i fall de tycker vi är lämpliga. Vi får besked om 1,5 vecka ungefär.

Skulle de tycka vi passar, så får vi träffa två andra socialsekreterare så småningom. Men det kommer ta lite tid. Vi kommer också få gå en familjehemsutbildning, sex tillfällen (ungefär) med start i januari. Såna här saker tar tid, och det hade vi ju redan förstått. Även om vi vill att det ska hända saker NU, så förstår man, att processen är viktig. För dem och för oss.

Vi är helt slut i huvet nu, både min man och jag!! Men ändå rätt nöjda... :)

kram på er!


Tillägg, ett par timmar senare:
Jag somnade i soffan. Helt slut. Alltså mentalt slut. Det har varit en anspänning, förstår jag nu. Jag har ju dessutom redan fixat veckostädning, tvätt mm. Så, vad ska jag göra nu?? Jag blev ju "ledig" och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig...