Livet utan barn.

Det är lite spännande att bygga hus. Ja. Det är det.

Några vet om det, men inte alla. På lång väg alla... I helgen var vi på släktkalas, och fick frågan. Någon hade skvallrat, vem?? Det var bara nära familjen som visste. Och någon mer. Och så på våra jobb. Men de har inga kontakter med våra släktingar. Hur som helst. Bra  att det får vara lite hemligt till, tycker jag. Och ni skvallrar ju inte... hahaha...

Vad jag skulle komma till, var, att när vi berättar att vi ska bygga hus, frågar folk ofta "varför"? Eh. Vadddå?? För att vi vill?? Nä, det räcker inte som svar till dem.

Svarar vi då, att det är bara vi två, vi har inga barn som kommer efter oss som vi behöver spara till, utan det är vi och vi ska leva här och nu och ha det gott och spännande och bra och .... Då blir det tysta. Många säger att det är bra. Att vi är modiga. Att vi gör helt rätt.

Och det är klart vi gör rätt, eller hur?? Vi bygger ett hus för oss, som jag sagt tidigare. För våra behov. För vår lilla familj. Två vuxna och en hund. :)

Vi har varit rätt generösa med att visa ritningarna på huset. Men då börjar alla kommentarer komma. Varför gör ni så och inte så?? Eh, för att det är så här vi vill ha det!! De verkar inte tro att vi har tänkt nånting. Men, om man börjar förklara, jo vi har valt att ge maken ett stort rum som sitt arbetsrum, för han jobbar faktiskt hemifrån. Han har rummet åt norr, för vi vill inte ha sovrummet mot vägen, och så blir det ingen sol där = inte så varmt. Det blir varmt nog ändå av hans datorer. Jahaaa säger oftast folk då. Ja, vi har faktiskt tänkt.

Äsch, jag ska nog inte skriva mer idag. Jag är inte på nån vidare bra humör, märker jag. Jag är visst lite gnällig... hahaha... .Men inte bitter. Inte idag i alla fall.

Kram på er!