Funderingar om sjuk, moster och påsk.

Ja, jag vet. Det har gått en hel månad sen jag skrev sist. Mycket har hänt. Och inte hänt. Just nu är jag sjuk. Det är bara sååå synd om mig.... Är det en hämnd på maken, som var sjuk före mig? Ni vet, man-cold och sånt....  Om jag ska vara riktigt ärlig, så har nog jag varit mer gnällig än han, den här gången. Men jag har också haft mer feber, och jag får alltid sån otrolig värk i skelettet när jag har feber. Så det ÄR mer synd om mig.... ;)

Vi var och hälsade på min syster häromhelgen. Trevligt. Ja, det var verkligen det. Lite rund är hon allt. Inga särskilda mamma-kläder (det hade ju jag haft!!), och det såg väl inte så där väldans klädsamt ut. Ingen snygg liten kula, utan hela hon var bred, och mycket på rumpan. Det syntes också i ansiktet och hakan. Kan inte säga att hon är pluffsig, men nåt var det som var annorlunda.

Vi hade köpt en present, en bola. Ni vet en sån där kula som det klirrar om. Hon gick då in i vecka 20, och fostret kan börja höra. Så nu kan fostret höra klingandet av änglavingar, eller vad man vill kalla det. Hon visste nog inte vad det var, men verkade ändå glad och hade på sig det hela dagen.... :) När vår mamma fick veta det, så bröt hon ihop och grät och tyckte jag var alldeles underbar som kunde tänka så.... Och ja, det kändes ändå bra att göra det.

Min syster pratar om att hon inte är beredd, hon känner inte igen sin kropp, hon har svårt att förlika sig. Jag frågade om det var planerat och avsiktligt, och det var det. Men det gick både snabbare och lättare än vad hon hade trott. Kanske därför som hon inte känner sig redo.

Vi har också fått ultraljudsbilder på mejlen. Tjoho, liksom. Men, det är ju så man gör. Det som gjorde riktigt ont i mig, var när jag var hemma hos mina föräldrar, och de hade den där lilla lilla bilden förstorad i A4 på kylskåpet. Nu får de ju bli mormor och morfar. Men det är inte jag som låter dem bli det.... Min mamma pratar om att det är svårt att förstå, att hon inte fattar att min syster ska ha barn. Hon har aldrig velat det, har varit nöjd som det är osv osv.

Nu väntar nästa utmaning. Påskfesten med hela släkten. Gissa var fokus kommer ligga?? Och gissa en gång till, vilka kommer nu vara helt och totalt utanför alla samtalsämnen????

Jag ville först inte gå på den där jäkla påskfesten. Men, idag är sista dagen att tacka ja, och nu har jag ändå tackat ja. Jag får fly till brorsbarnen, de kan nog ta hand om mig. "Vi hjälper dig" sa min mamma då. Och ja, det tror jag hon verkligen vill. Men det är inte så enkelt.

Men, nu har jag plötsligt någon mer liten person att sticka till.... Stickar helst barnstorlek, det går snabbare då.... :)

Nu ska jag lägga mig en stund igen. Inte kul med denna eländiga feber. Och dumma, dumma hosta.

Hoppas ni är friska i alla fall!