Jag har ju skrivit om hur jag tycker att vi kommer vidare, att vi ändå har koll på vår barnlängtan. Och så trodde jag att det var. Men så ringde min syster och berättade att de ska ha barn, hon är i vecka 17. Och jag rasade. Min systers man är 15 år äldre än henne och har två vuxna barn. Vi har pratat lite löst om barn innan, men hon tycker inte om barn. Klarar inte av dem, tycker inte om blöjor, kladd och kräk. Då har vi skrattat och sagt, att nej, barn är nog inget för henne. Men, nu ska de ha i alla fall. Jag gratulerade och sa vad roligt, men det kändes inte så. Och så får jag fruktansvärt dåligt samvete, för att jag blir ledsen och.... Dubbelt tråkigt.
När mitt andra syskon fått sina barn, har jag bara varit glad. Och de barnen bor i mitt hjärta!! Vi träffas rätt ofta, och det är bara kul!. Nu kändes det annorlunda. Och jag blir ledsen. Och får dåligt samvete för det.
Men, det är inte officiellt än. De vill vänta och berätta tills de är säkra. Vaddå säkra??? Vi har haft sex missfall, hade jag kommit till vecka 17 hade jag skrikit ut det för hela världen!! Vi är rätt olika där, tror jag. Och alla fokus kommer ligga på henne, och på barnet. Vi, min man och jag, kommer inte höra till längre. För nu är vi de enda utan barn. Vi passar inte in.
Hälsningar från en ledsen och bitter.... tant? käring? häxa? (välj själv).
Nej du är inte usel.Du är mänsklig och bär på sorg.Jag förstår precis hur du tänker och känner. Döm inte dig själv så hårt. Kramar från mig
SvaraRaderaTack! Jag vet ju att jag inte är ensam.... Kram
RaderaTyvärr är vi alldeles för många i denna sits!!! Genus Longing
RaderaJag vet hur det där känns,det där att "vi är de enda i familjen/släkten/kompisgänget som inte har barn, vi är utanför gemenskapen"...det är en svår och jobbig sits. Ibland tror jag att man måste få vara arg,ledsen och bitter för att orka. Man måste få pysa ur sig sina jobbiga känslor och sin sorg annars blir man kanske "kroniskt bitter" i längden, om du förstår hur jag menar? Du måste inte vara glad för andras skull hela tiden, det är det nog ingen som är oavsett vad det gäller. Och om man "får" känna alla jobbiga känslor när de kommer och ventilerar dem så är det lättare att orka vara glad för andras skull när man umgås med folk. Ta hand om dig. Kram
SvaraRaderaDet är så skönt att få skriva här, och kunna vara ärlig. Utan att dömas, utan bara få förståelse. Kram!
RaderaHej. Nej du är verkligen inte usel. Jag känner igen känslorna och det är inte konstigt alls. Det är ett helvete att vara ofrivilligt barnlös och man måste inte alls glädjas med andra inte heller sitt syskon. Kram
SvaraRaderaMen, det känns inte bra. Jag kan bara inte hjälpa det. Och det är helt klart ett helvete, som du skriver. Kram
RaderaVet precis hur det kan kännas. Tyvärr är det baksidan av ens barnlöshet. Inget att skämmas över utan bara att inse att det är normalt att känna så när man är i våras situation. Kram på dig gumman! Genus Longing
SvaraRaderaJo, jag vet ju att det är normalt. Men, det är ju inget man pratar om, precis. Kram tillbaka, min fina vän!
RaderaJag förstår precis hur du känner det och det är säkert helt normalt!
SvaraRaderaVi hade inga problem med att bli gravida för ett antal år sen men när det var dax för barnbarn så var det många missfall och mycket problem.
Vi kände att vi var de enda som inte hade barnbarn och alla pratade bara om småttingarna.
Nu har vi också barnbarn som vi älskar men de svåra åren kan jag inte glömma. Och jag förstår helt dina känslor.