Tänka positivt?

Ja, nu var det ett tag sen jag skrev här.

Nu jobbar jag 75% igen. Under två år har jag jobbat ännu mindre. Först ett år med 50%. Sen en termin med 60%, och ännu en termin med 50%. När jag helt plötsligt jobbar elva timmar mer i veckan, så märks det. Tidigare kände jag, att eftersom jag var hemma mer, kunde jag också göra mer saker hemma. Nu jobbar jag mer igen, men fortsätter ungefär som tidigare hemma.... En sak som jag plockat bort är den ena kören, det är i alla fall en kväll i veckan till som jag är hemma nu. Saknar den här kören, men det räcker egentligen gott med den kören jag är med i nu.

Det finns inga barn hos oss i den närmaste framtiden heller. Lite konstigt, för de senaste åren har det inte varit så här tomt... Vi har haft täta kontakter med olika socialtjänster, och väntat och väntat. Nu väntar vi inte på nåt, egentligen. Vi har kontakt med åtminstone EN socialtjänst, och de tänker på oss. Men de har ingen placering på gång till oss just nu.

Barnlängtan finns ju fortfarande kvar. Ibland är den jättestor. Ibland är den mindre. En av mina bästa vänner (som jag också jobbar med) ska ha barn nu i oktober. Hon fick en del av de bebiskläder till nyfödd som vi köpte (på uppdrag av den ena socialtjänsten, då i maj). Det känns ändå okej med henne. Vi är varandra ganska nära, och jag är faktiskt verkligen glad för deras skull. Jag kan prata och fråga henne, om såna där saker som har med magen att göra. Samtidigt är jag utanför. Jag har aldrig varit på de där undersökningarna, då magen mäts, då man lyssnar på hjärtljuden. Kollegorna som har barn, pratar i bland, och undrar över vissa saker. Ojdå, tänker jag. Är det så det går till.... Då blir det ju lite lessamt.

På Facebook finns det en grupp som heter Ofrivilligt barnlösa. Där var jag med ett tag. Men, det var så negativt. Och alla hade egentligen redan barn, men tyckte de fick vara med där, eftersom de hade kämpat. Nu kanske de ville ha ett syskon också. Eller nåt sånt. För mig är ofrivilligt barnlös att man är barnlös. Och barnlös betyder att man inte har något barn. Ofrivilligt betyder för mig, att det är något som jag egentligen inte vill, jag gör det inte frivilligt. Och jag tror att många många håller med mig.

Nu försöker vi landa i nåt tillstånd där vi inte vet om nåt annat än att det är VI TVÅ. Vi vill att det är positivt. Därför hoppar jag över just den där facebook-gruppen. Det var så mycket negativt där. Det finns andra positiva ställen, där jag känner att jag får mer stöd och peppning.

Vårt liv är innehållsrikt som det är. Visst saknas det nåt, självklart!! Men vi försöker verkligen göra det bästa möjliga av den situation som vi nu är i. Förhoppningsvis blir det inte så här i framtiden, utan det kommer nåt barn till oss. Men vi kan aldrig veta säkert. Och - vi har alltid varandra.

Så, ta hand om varandra, mina vänner!! Glöm inte visa kärleken, på små sätt och på stora sätt. Säg till varandra att ni älskar varandra, och gör det varje dag! Om jag inte får höra det/säga det varje morgon och på kvällen precis innan vi somnar, så känns det konstigt, tomt... Och rör vid varandra!! Vi har det ju rätt så bra här i vårt vackra land....