Livets berg-och-dal-bana...

Livet är bara så mycket upp och ner. Hela tiden. Häromdagen stressade jag in i vår fantastiska affär med växter och blommor, för att handla present åt en släkting. Den underbara ägaren bara skakade på huvudet åt mig, och sa till mig att sluta stressa. Jag vet, sa jag. Säg nej nån gång, påpekade hon. Jag vet, sa jag.

Hur är det här annars då?
Jo, vi hade ju hittat drömhuset. Dyrt, men överkomligt. Så trodde vi. Men fler och fler saker har kommit fram. Det finns hot om vite när det gäller nytt avlopp, pga känslig natur och lite annat, skulle det kosta 200 tkr. De akuta renoveringarna/kostnaderna uppsteg plötsligt till 500 tkr. Sen tillkommer även byta fönster, byta en del panel på huset, vilket måste göras inom fem år. Det fanns inte heller möjlighet till fast telefon, vilket de haft tills för tre år sen. Nu var det "fullt"... Kan de säga så?? Möjligheten till snabbt Internet (vilket maken måste ha då han jobbar hemifrån två dagar i veckan) blev snabbt begränsat och mycket dyrare. Vi räknade och räknade, och kom fram till ett pristak. Allt är dock beroende på att räntorna inte stiger. För mycket. Vi bestämde oss att lägga ett bud, strax under det. Med risk för att det var alldeles för lågt.  Och det var det. Mäklaren tyckte inte ens det var lönt.... ;) Nä, men det är så vår verklighet ser ut, på en fastighet som kräver så enormt mycket arbete, så snabbt! Mäklaren lovade dock höra av sig, om det trillade in fler bud, i vår nivå. För då kanske vi är intresserade. Säljaren var väldigt intresserad av oss, och våra planer. Han vill ha nån som bor där året om, och det ville ju vi. Hittills är vi de enda som velat det. Det finns intresserade "stockholmare" med mycket pengar, som vi bo där på sommaren för naturen, och komma dit på hösten för den fina jaktens skull.

Men i stället lägger vi ett bud på en skogsfastighet. Vi lägger ett litet lågt bud där också. Där är skriftlig och hemlig budgivning, vilket jag tycker känns mycket mer osäkert. Vi har ju inte en aning om ifall det finns andra intresserade och vad de lägger för bud. Troligen lägger vi ett för lågt bud där också.

Vad ska jag säga? "No danger on the roof" (=ingen fara på taket!), vi bor så bra som vi gör! Det här drömhuset var ju inget vi hade planerat att ens leta efter. Det bara trillade på oss, som en överraskning.

- - - - - - - - - -

Igår var jag och gjorde en MR, på huvudet med fokus på ögat. Eller som de säger: skallen, och orbita. Det var jobbigt. Dels är jag nog lite orolig för resultatet. Och dels har jag problem med magneten. Jag har metall på flera ställen i kroppen, bland annat i höger axel. Där blir det varmt (hett) och vibrerar. Alltså får jag ont.

Den här gången  ville jag ha, och fick, lugnande. Maken satt med i rummet, på en stol. I de korta små pauserna kommer han fram och klappar mig på benen/fötterna. Då känner jag att han är där. Jag fick påfyllning av lugnande ungefär halvvägs, och då stack han in handen och tog min hand.

Hela undersökningen tog 95 minuter. Men då är det inräknat då jag förbereds med nål i armen, placeras  och spänns fast, och allt annat.... Nu fick jag fyra, eller fem, kortare pauser, då jag hade en möjlighet att röra på armen lite. Det brukar underlätta. Men då tar det ju liiite längre tid också. Övriga kroppen mår inte bra av att ligga så där stilla så länge på ett hårt underlag. Kallt var det också!!! Tidigare har jag fått ha mina kläder på mig, strumpor, byxor utan metall, t-shirt och kofta. Men den här gången, inte nåt!! Jo, trosor och strumpor. Så jag frös. Det brukar jag göra. Men med mina kläder på mig, och en filt brukar det funka. Jag bad om en filt. Vad fick jag? Ett papperslakan... När jag i första pausen än en gång sa att jag frös, fick jag ett papperslakan till. Och till och med maken som sällan fryser, tyckte det var kallt där inne....

De är ju inte så värst tillmötesgående för personer som är oroliga och rädda. För mig har det alltid varit viktigt att få ha mina egna kläder på mig. Jag blir mindre sårbar då, på nåt sätt...

På måndag ska jag tillbaka till länssjukhuset och träffa min onkolog, för svar på den här undersökningen. Faktiskt är jag lite nervös. Varför? Det brukar jag inte vara. Nä, men det har hänt mycket med cancer nu, några dagar. Igår dog en ung modig man, bara 30 år gammal. En kvinna i min ålder (fem barn, stort hus på landet) som hade hjärntumör några år efter mig (jag stöttade henne och svarade på alla hennes frågor), har fått tillbaka en tumör, sitter precis vid minnet, nu har hon svårt att klara vardagen. Går inte att operera, möjligen stråla så den kan krympa...

Jäkla sjukdom.

- - - - - - - - - - -

Idag är socialen och hälsar på de två små flickorna som bodde hos oss i somras. Vi har inte hört så mycket från deras nya familjehem, men vi vet lite via socialen. De har det bra, men det har inte varit enkelt... Socialen ska ta upp med det nya familjehemmet om de vill träffa oss. Vi är lite kluvna till det. Det har gått en tid nu. Vill flickorna verkligen träffa oss? Är det bra för dem? Vi bor inte sååå långt från varandra, och rör oss i varandras bostadsorter, så det är inte omöjligt att vi springer på varandra. Vi vill träffa dem, men det är inte vad vi vill som är det viktiga här. Det är flickornas bästa som är det viktiga. Så vi får se vad som händer.

- - - - - - - -

Ja, det här blir långt. Har ni orkat läsa ända hit?? Bravo!! Orkar ni lämna en kommentar blir jag också glad. Men här kommer mer!

Vi ska nämligen på kalas hela helgen. Fredag kl 18, lördag kl 14 och söndag kl 16. Hej och hå... Men vi slipper ju laga mat hemma :) Och det är kul att träffas. Det är kalas på olika håll, med olika människor, så det är ju också trevligt!

Nähä, nu ska jag sätta fart, duschen väntar. Jag har många ärenden idag, på min lediga dag. Om jag orkar ska jag ut i trädgården också, det är höst...

KRAM på er!