Handledning.

Först bara en liten kort kommentar om mina ögon. Jo, det blir lite bättre för varje dag. Än är det inte helt bra, men det är mycket bättre. Jag kan läsa, men det är fortfarande mycket jobbigt. De två ögonläkarna på länssjukhuset har skrivit i journalen att det är glaskroppsavlossning. Nu väntar jag bara på MR, den 18 september (fyra veckor efter att den beställdes som akut.. oj oj oj...).

Det jag egentligen ville berätta om, var att vi var på handledning igen, maken och jag. Vi har tid 1,5 timme, men det har tagit två timmar var enda gång. Men det är skönt och bra att prata! Vi har fina samtal, tycker jag. Vår handledare är påläst och förberedd. Han är klok och förståndig. I fredags skrattade han lite åt sig själv, för han hade tänkt att sitta ner och inte hela tiden resa sig upp för att rita sina bilder och förklaringar på tavlan. Jo, jo, skrattade vi, för det är nåt han gör hela tiden! Men det är helt okej, åtminstone för mig. Jag förstår hans bilder, de hjälper mig.

Den här gången pratade vi mycket om olika missbruk. Hur det fungerar, och vad som händer i kroppen och i psyket. Och vad som händer med de som står bredvid, t ex barnen. Jag har också läst på sen sist, om PTSD (post traumatic stress disorder). Varenda punkt jag läser som biverkningar stämmer på den stora tjejen. Varenda punkt!!

Vi pratade också om hur socialen har mött oss. Om vår oro för de här barnen, om vår vilja att faktiskt vilja göra en polisanmälan. Men vi känner inte att soc lyssnar på oss här. Hallå, säger vi, detta tror vi faktiskt har hänt!! Jaha, är ungefär svaret vi får. Men, det är nåt vi ska ta upp med dem igen. På fredag kommer de nämligen hit igen. De vill gärna träffa oss, och prata om vad som hänt, säger dem. Okej, säger vi.

Vi hade handledningen på fredageftermiddagen. På lördagmorgonen berättar maken, att samtalet har fått igång hans tankar. Det snurrade på ordentligt, berättade han. Bra att vi sen fick en hel timme ensamma i bilen, då är det enkelt att prata. Ingen av oss blir störd av nån/nåt annat eller går iväg. Vi måste liksom bara prata.

Så när han sa, att hans tankar börjat snurra, satte det igång på mig också. Dessutom står det fortfarande kvar en våningssäng här, och påminner oss hela tiden. Vem ska sova i den? Om vi tar emot fler fosterbarn, har vi tänkt att ta ett barn. I alla fall ett i taget. Men det känns fortfarande väldigt konstigt med en våningssäng då. Vad ska vi göra med den?? Det går att dela på den, och kanske försöka ordna nån typ av förvaring av den ena sängen så länge. Vi får se.

Nu är det söndagkväll, och jag har förberett mig inför veckan. Tyvärr har jag ont i huvudet. Men, det är sängdags. Natti, natti!