Nu är vi hemma igen. En liten sväng, bara...
Vädret har varit så fint, det har verkligen varit toppen! Igår hade vi inte ett endaste litet moln på hela himlen på hela dagen... Härligt!!
Men nu är vi hemma några dagar. På torsdag åker vi till vår huvudstad, stannar några dagar. Ska hälsa på lite släkt och vänner, tror och hoppas vi.
Saknaden efter flickorna är stor. Större än jag trodde. Ibland tvivlar jag, gjorde vi rätt? Men i nästa sekund hinner sanningen i fatt mig, och jag inser ju, att vi inte kunde gjort på nåt annat sätt... När jag möter människor (vänner, bekanta) som vet om att vi skulle få ta hand om två flickor, då backar jag. Jag kan gå en omväg... Orkar inte förklara. Det är svårt när man inte får säga som det är... Vi berättade faktiskt för mannens syster, för hon pratar inte vidare, det vet vi. Vi fick full förståelse, på ett helt annat sätt...
Hur som helst. Jag har nu uppdaterat mig och läst ifatt lite bloggar. Jag tänker på er...
kramelikram
från en som njuter av att vara ledig, men ändå har lite svårt att acceptera sin situation...
Vad tufft med saknaden och svårt att bemöta omgivningen när man inte får berätta sanningen som förklarar. Massa tankar till er!
SvaraRadera