Prata. Tårar och kramar.

Igår var jag och sjöng, på kvällen. Precis som vanligt. Under tiden skördade mannen rödbetor, som han "la in" (jag vet inte hur det gick till.... hihi...). Nu har vi flera burkar med inlagda rödbetor i alla fall.

När jag kom hem, var han trött. Lite ... ja, nästan gnällig. Jag kramade och berömde. Han beklagade sig, för det hade inte blivit som han tänkt sig. Lagen hade inte riktigt räckt till. Men det var ju i en burk, protesterade jag! Jag tyckte i alla fall att det vände, och han var piggare.

Sen fortsatte vi prata. Han berättade att han skulle iväg två gånger med jobbet, i september. Jag hämtade almanackan och fyllde i. Konstaterade att det kanske inte blir nåt Barcelona i höst då... Vi pratade om att åka till Gotland. Eller Öland, sista helgen.

Hur som helst, klockan var mycket, vi skulle gå och lägga oss. Jag gick och borstade tänderna, klädde av mig, bäddade upp sängen och drog ner rullgardinen. Tänkte jag skulle släcka i köket och i vardagsrummet. Då håller mannen på att skrämma ihjäl mig, för han sitter kvar i soffan.

Han är sur på mig. För att inget duger. För att jag blev tjurig för att jag inte får hitta på nåt, inte åka och inte resa nån stans. Men så var det ju inte alls!! Jag blev inte alls sur eller tjurig... Han påstår att han inte duger nåt till. Han kan inte ge mig det jag vill ha, säger han.

Vaddå? undrar jag. Vad är det du inte kan ge mig som jag vill ha.

Ett barn, svarar han.

Är du lessen för det, undrar jag. Ja, svarar han. Med tårar som sakta rinner.

Jag trodde han var över det, att han accepterat och gått vidare. Han har ju i princip sagt till mig, att släppa det, att inte älta och gräva ner sig. Han behöver ju helt klart följa med till kuratorn, skojade jag mellan pussar och tårar...

Vi pratade mer, satt nära i mörkret i soffan. Såna stunder blir ju bra. Man måste tala om vad man tänker, och hur man känner. Vi pratar mycket om att bli familjehem. Vi har ju fyllt i våra häften med frågor (gick tillbaka till soc samma dag... hahaha). Vi väntar nu på deras hembesök.

Att han inte duger? Att han inte kan ge mig det jag vill ha? Att han inte räcker till?? Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv!! Jag älskar ju honom! Jag behöver honom!! Jag vore inget utan honom... (eller i alla fall inte så mycket...). När jag gnäller och är lessen över jobbet, då finns han där, med kloka ord och kramar. "Du behöver en kram!" säger han, och så får jag världens goaste, varmaste och mest underbara kram.

Jag vet att han tycker jag sjunger för mycket, är borta för mycket. Jag har lovat minska. Det jag har lovat vara med på, måste jag hålla. Men sen ska jag vara lite mer restrektiv. Samtidigt vet han att det får ju mig att må bra! Men nu ska jag fokusera på en kör, och vara med lite grand i vokalensemblen. Inga solistuppdrag.

Ja, vad kan jag säga. Jag älskar ju honom. Och vi har det bra tillsammans. Vi har det.

Kram på er!