I somras anmälde vi ju oss på nätet, som intresserade att bli familjehem. Och sen hände ingenting. Jag är väl otålig, för jag tyckte de kunde ringa nästa dag!! Mannen försökte lugna ner mig, och menade att det är semestertider... Hm... När jag var hos kuratorn i tisdags, berättade jag för henne om mina förväntningar. "Vi ringer och kollar! Nu!" sa hon... Oj. Det blev lite pirrigt i magen, kan jag säga...
Och visst, vår anmälan hade kommit fram (man vet ju aldrig!), men de hade ju haft semester.... (som mannen försökte tala om för mig!). Jag fick veta att de skulle ringa oss, inom några dagar.
Så, i torsdags (förrgår) ringde de. Naturligtvis när jag är på konferens med jobbet! Vi hade lunch kl 12-13, och min mobil plingar igång typ 12.10. Vilket jag inte hörde! Såg snart meddelandet, och ringde upp. Nähä, då är han på lunch. Efter några försök, fick jag till slut tag på rätt människa, som lite stressad bad att få ringa upp om 5 min. Eh...? Jo, det går väl bra.
Så jag gick ut, i en underbar vacker miljö, vid havet. Solen sken, varmt skönt härligt! Och efter en liten stund ringde han, socialmannen... (vet inte hans titel).
Vi pratade i en halvtimma ungefär, och han ställde en hel del frågor, som han antecknade. Allt för att få en bild av oss. Men det var ju bara jag som pratade.... Mannen var ju på jobbet.
Det var alla möjliga frågor. Dels praktiskt, adress, personnummer osv. Sen handlade det om varför vi vill bli stödfamilj, vet vi vad det innebär, våra jobb, vårt förhållande, vårt boende, ekonomi, tidigare förhållanden (??? varför?), vår erfarenhet av barn, erfarenhet av barn med problem osv osv osv.
Nästa steg då? Nu får vi med posten ett häfte med en hel massa frågor, det tar en halvtimma att fylla i, varnade han. Men samtidigt bad han oss att inte bli rädda för alla frågor, och förklarade varför det är viktigt att vi fyller i svaren och att vi är ärliga.
Det gäller att vi snabbt fyller i och skickar tillbaka, bad han. Och så snart han fått in våra svar, hör han av sig i gen, och vill träffa oss. Hemma hos oss.
Spännande...
kramkram
Spännande,ni kommer bli en jättebra familj för barnen som kommer.Hoppas ni kommer igång snabbt,tror det är många som behöver er.
SvaraRaderaSå spännande.
SvaraRaderaNu kanske det här kommer att låta som att jag har dålig allmänbildning (men låt så vara), kan inte så mycket om det här med stödfamiljer och därför vore det intressant att få veta lite mer om vad det innebär.
Kram och lycka till. Ni skulle bli en fantastisk familj för ett barn, det är jag säker på.
Nä, vi kunde inte så mycket vi heller. Förr hette det ju "fosterhem" och "fosterfamilj". Nu heter det "familjehem", men fungerar väl på samma sätt. Tidigare var man mer inriktad på att barnet skulle, till varje pris, tillbaka till sina föräldrar - typ så snabbt som möjligt. Nu ser man mer till barnets bästa, och det är bra! Därför är s k uppväxtplaceringer inte så ovanliga. Jag tycker det är klokt.
RaderaJag har förstått, att vi inte är de enda som känner oss lite okunniga. Därför skriver jag här och berättar om vad som händer oss - fortsätt gärna följ bloggen, och läs!
Kram till er!
Det är så roligt att ni är igång. Säger som första anonym sa att ni kommer bli världens bästa familjehem. Lyckans det barnet/de barnen som kommer till er. Skall bli jättekul att följa utvecklingen.
SvaraRaderafröken m
www.pepparmintkalaset.wordpress.com
Jag håller med de andra, ni kommer att bli en jättebra familj för barnen!
SvaraRaderaMassor med kramar