Jag tror att jag har rört vid de här tankarna förut. Tankarna på att det finns en mening med det som händer.
Finns det en mening med vår barnlöshet??
Är det så, att det kanske finns något, eller några, barn där ute i världen som behöver oss - min man och mig? Kommer något ledsamt att hända, så att vi måste ta hand om något, eller några, barn som redan finns där? Våra syskonbarn? Någon av våra vänners barn??
Eller kommer jag återigen bli sjuk? Så sjuk, att jag inte klarar att ta hand om ett barn. Cancern kanske kommer tillbaka, så illa att vi båda får fullt upp med den? Jag kanske inte klarar av det, kanske inte överlever?
Vad skulle det annars finnas för skäl till att just vi inte får något barn?? Ett barn skulle ju få det så bra här hos oss. Två vuxna, kloka, ansvarstagande personer, som verkligen längtar efter barn. Vi har välordnad ekonomi, ordentliga jobb båda två, bor bra, ordnade förhållanden med släkt och vänner. Här finns så mycket kärlek som bara väntar....
Vår kurator säger att jag inte får tänka så här. Hon och jag pratade om det förra veckan. Häromdagen sa jag det till mannen, när vi låg så där nära i sängen och just skulle somna (dumt tillfälle, jag vet). Han sa samma sak, så där får jag inte tänka.
Men visst finns det en mening med det som händer?! Jag tror inte att allt, varenda detalj, finns typ nedskrivet i en stor svart bok. En lång smal man, med vitt långt skägg som bor på ett moln och skriver i den här boken... Nä, barndomstron på den guden har mognat och växt. Och förändrats. Jag tror att vi kan styra mycket själva, helt klart. Men, vi kanske ändå har någon, eller något, som ser efter oss. Som tar hand om oss.
Eller, nej. Jag vet, att vi har nån som ser efter oss, och som tar hand om oss.
Men det är nog inte riktigt rätt, att säga att det finns en mening med vår barnlöshet. Inte vad vi vet nu, i alla fall.
....
Snurriga tankar mitt i natten, när man inte kan sova...
G'natt och sov så gott!!
Ja, finns det någon mening? Jag tror det. Jag förstår inte alltid varför, varför får man inte det där man verkligen längtar efter. Hittills i mitt liv har jag ändå sett meningen med saker. I efterhand. Med distans. Det hjälper inte för stunden, men ger ändå lite trygghet.
SvaraRaderaAv någon outgrundlig anledning får vi inte biologiska barn... Men varför, det svaret kommer nog.
Jag hoppas inte att du kommer bli sjuk, kanske är det någon ute i samhället som behöver just er, men ni har inte hittat varandra ännu!
Kram
Jag tror faktiskt att dessa tankar når alla som kämpat för någonting, utan belöning.
SvaraRaderaJag vet att jag var där och klampade när det kändes som värst.
Och även om jag inte drabbats av något så hemskt som cancer, så har tanken slagit mig mer än en gång, att det kanske kan komma och att det är därför jag inte kan bli med barn.Att det är det som är meningen...
Jag tror definitivt att det finns en mening med allt, men kanske inte det värsta av alternativen.
Jag hoppas du skingrat tankarna sedan du skrev inlägget och att det känns bättre nu. Även om de tankarna du haft, är helt normala. Iallafall enligt mig.
Ha en fin dag.
Kramar/
Luiza
Jo, jag har kommit upp ur det där svarta hålet. Jag trillar fortfarande ner där, ibland. Och det gjorde jag häromnatten. Nu håller jag mig uppe, och kämpar för att inte trilla ner igen!
RaderaKramar!