Att inte höra till.

Min barnlängtan går, som ni ju vet, inte över. Den går lite upp och ner. Som det mesta i Livet, faktiskt. Men, jag har väl ändå känt att jag har det under kontroll. Sen kom en dipp, då jag fick reda på att min syster väntade barn. Jag fixade den situationen bra, tycker jag. Vi hade en trevlig midsommarhelg tillsammans, och jag kände att det kommer gå bra.

Nu träffades vi i helgen igen. Den lilla flickan, bara två veckor gammal, var med. Såååå bedårande liten och söt!! Kärlek från moster redan från början. Men, jag fick inte riktigt hålla och gulla så mycket. Min syster var inte så generös som jag trott, och så som min svägerska varit med brorsbarnen.

Vi hade vår hundvalp med oss. Hon fick inte komma in. Plötsligt var min syster så otroligt allergisk. Det var hon inte på midsommarhelgen....? Maken satt ute på altanen med valpen, och vi turades om att sitta inne och äta. Kändes inte bra. Jag försökte styra in samtalet på mina föräldrar (de firade bröllopsdag), och deras äktenskap. Det gick en stund, sen gled samtalet över på bebisar, småbarn, barnuppfostran.... ja, ni fattar. Allt handlade om det.

Vid tårtan fick jag nog. Det var så tydligt. Vi hörde inte till längre, min man och jag. Jag sa inget, utan gick ut till altanen där maken satt med en slumrande valp i famnen. Mina tårar kom. Vi kramades. Pratade. Han förstår mig, han tycker som jag. Vi hör inte till längre. Vi är så utanför.

Vi fick sitta där en bra stund, sen kom min mamma ut. Hon hade kanske förhoppningsvis saknat mig? Hon måste ha sett mina tårar.... De rann nerför kinderna på mig.... Kommer inte ihåg vad hon sa, men.... det var väl något om att det var synd vi skulle sitta där ute ensamma. Vi har varandra, tyckte vi då.

Sen kom femårige brorsonen ut. Han hade ett erbjudande. Han får hundvalpen, och så får vi allt hans lördagsgodis??? Hahahaha..... Han är för söt! Jag förklarade att det är ju JAG som gillar godis, maken är inte så förtjust i det. "Okej då", sa han. "Ni får allt mitt lördagsgodis, och en öl"....

Vi åkte hem ganska snart efter det. Vi var först att åka. Det brukar det aldrig vara. Jag brukar vara kvar sist och hjälpa till att fylla diskmaskin, evt plocka in i skåp. Ja, ni vet. Hjälpa till. Jag har ju inga barn som måste hem och sova.....?

Min man fick presentkort på upplevelser i staden min syster bor. Vi berättade det. Men inte fick vi nån inbjudan att bo där...? Vore inte det logiskt, att komma dit och hälsa på samtidigt??? Vi brukar bo på hotell, så vi gör väl så nu också.... Men. Det gör lite ont i hjärtat. Det är ju inte så, att de inte har plats, precis.....

Usch, det kändes så otroligt sorglig och ledsamt. På lördagen fick alla hålla lilla bebisen. Utom jag. När jag till slut frågade om jag fick, så kom min syster med ett lakan som hon hällde mot mig, så att bebisen inte skulle komma i kontakt med mig. Ifall jag hade hundallergi på mig. Jag berättade då igen (hade sagt förut) att mina kläder var rena, jag hade inte hållit i valpen sen jag bytt om. Men, det räckte inte. Kändes rätt kränkande. Särskilt som min syster kramade om maken, både när vi kom och gick. Och han satt ju med valpen i famnen.....? Dessutom var hennes man en av dem som gosade och gullade hela tiden med valpen. Sen gick han runt med sin bebis, och kramade sin fru.... Men....?

Nä, jag blev ledsen. Så tydligt kände jag, att vi inte hör till. Min mamma har nu blivit Mormor. Det fick vi höra många gånger. Ja, jag VET att jag inte kunde göra dig till mormor, men jag har verkligen försökt!!!!!!!!! Min mamma ska åka upp till min syster, och bo hos dem ett tag, nu när hennes man börjar jobba. Roligt för dem.

När vi skulle åka påminde jag min pappa, om att han lovat passa valpen 2,5 timmar när jag måste jobba nu i veckan. Maken var tvungen att vara på jobbet, så det funkade inte. Jodå, det kunde han. Men vips kom min mamma, och sa att det kunde han inte alls! Han hade lovat skjutsa henne! På kvällen ja!!! Vi behöver hundvakt på dagen....

Naturligtvis undrar jag om jag gjort något fel? Maken säger att jag inte har det. Vi sörjer fortfarande det vi inte fått, både han och jag. På olika sätt, och vid olika tillfällen.... Men, det är ju något som aldrig går över. Är det för mycket begärt att be om lite hänsyn??? Såret är fortfarande öppet och färskt. Det svider och gör ont. Inte riktigt hela tiden, men ibland mer och mer.....

Jag har aldrig känt så här med min familj. Jag har alltid hållt dem högt. Aldrig sagt offentligt att någon av dem är "dumma i huvet", eller nåt sånt. Men, nu känner jag att det är svårt att försvara dem.... Jag vill inte ha det så.

Nu är det verkligen bara min man och jag. Och vår kärlek.