Skratt, kram och kittling.

Ibland händer de där guldstunderna....

Vi var hos en kille som snart fyller fem år. Han hade målat med ansiktsfärg i ansiktet. Det var ballonger, hjärtan och blommor. Om jag hade kramat honom, så hade han gnidit in den där färgen på mig (ska tydligen inte färga av sig, men det gjorde det). Killen säger med ett stort härligt, smittande leende: "Kom så får du en kram!" Jag slingrade mig, och låtsades backa undan: "Näe, jag vill inte ha en kram....". Hans leende blir bara större och större: "Joooo! Kom så får du en kram!" Redan här är det härligt, för han vill ju ge mig en sån där härlig kram, som bara han kan....

Jag fortsätter backa, och se rädd ut. "Kom hit så du får en kram - annars kommer jag och kittlar dig!!!" och så världens härligaste skratt..... <3

Jag brukar kittla honom. Han är enkel att kittla.... Och som de flesta barn, så kommer han och stryker sig nära mig, och säger flinande: "Du kan inte kittla mig....". Bara så att jag verkligen ska göra det! Sen hinner jag inte mer än börja, förrän han kvider fram att jag ska sluta. Och då slutar jag. Genast kommer nästa retfulla kommentar att han vill jag ska kittla honom igen. Vi har därför bestämt ett "slutord". När han säger det, då menar han verkligen att jag ska sluta. Och då slutar jag. Det ska man kunna lita på. Ordet vi har valt är "nåd". Det blir ju lite roligt för alla andra också när jag kittlar honom och han skrattar så tårarna rinner, och kvider fram. "Nåd!! Nåd!!" Ännu roligare blev det i början, då han inte riktigt kom ihåg vilket ord vi bestämt, utan i stället ropade ut: "Nöd!! Nöd!!" :)

Det är inte vårt barn, men det är ett barn som finns nära oss, och man kan verkligen inte låta bli att älska honom.... Jag har ofta sagt, att om man inte har egna barn - då får man låna någon annans ibland!!

- - - - - - - - -

Igår träffade vi också en annan tjej. Hon finns i utkanten av vår krets, vi umgås inte med henne, men vi har gemensamma vänner. Jag vet inte hur gammal hon är, men jag skulle tro 35-37 eller nåt sånt. Hon har ett särboförhållande med en kille som har två barn. Han vill inte ha fler barn. Men hon vill gärna ha barn. Alltså har hon inseminerats i Danmark. Hon byter ofta jobb, har fått sparken, blivit omflyttad och vid minst ett tillfälle fått ett rejält avgångsvederlag. Dessa pengar har hon använt på allt möjligt, många resor, fortkörningsböter (köpte en elcykel när hon blev av med körkortet) mm. Nu blev det ett barn också. Hon är rejält rund om magen, och jag skulle tro att det är dags framåt augusti?

Det här är svårt. Jag kan förstå att hon har en barnlängtan. Hon har haft några korta förhållanden, som inte lett till nånting. Nu träffar hon den här fantastiska killen (känner honom sen tidigare, han är omtänksam, trevlig, bra på alla sätt). Funderingarna går till om det verkligen är rätt att då "skaffa" ett barn. För det är precis vad hon gör. Hon skaffar ett barn. Det är inte skapat i kärlek och ömhet. Hon kommer ju vara ensam med barnet. Orkar hon det? Klarar hon det? Sjukskriven i perioder för depression.... Bor ensam i en villa, med trädgård, bil osv. Jag vet ju inte om hennes ekonomi, men hon har samma standard som mina andra vänner (som är ett par, har alltså två inkomster).

Jag kanske är avundsjuk?? Jag har sett och hört många berättelser, genom våra kontakter med Socialtjänsterna i flera kommuner, och jag vet att det finns många många barn som inte far väl. I mitt land. I Sverige. Jag trodde inte det var så illa, som jag de senaste åren har fått höra. Och då har jag ändå sett och hört en del i mitt yrke som lärare...

Det här kan bli bra, det vet jag inte. Men, jag har ju sett henne "uppfostra" alla andra barn i sin närhet. Föräldrarna brukar bli lite irriterade, men det märker hon inte.... Hon har själv tagit på sig rollen, att vara en förälder, till sina vänners barn. När jag säger att jag lånar andras barn, så ingår inte det att uppfostra dem, att förse dem med kläder och prylar. Visst kan jag sticka en kofta och ge bort, jag kan också ge presenter. Men, då är det något extra. Inte det vardagliga, att oj du behöver ju nya vinterstövlar - kom så åker vi och köper det till dig.... När föräldrarna vill att barnen inte ska äta godis annat än på lördagarna, och då i måttlig mängd, då följer jag det. Jag respekterar vad de vill. Om nu barnen sover över hos oss, en veckodag, och vi ska ha film- eller myskväll, kan man äta godis - visst! Men då är det uppgjort med föräldrarna. JAG vill inte fostra andras barn. Det är inte min uppgift. Jag ska slösa med kärlek, kramar och uppmärksamhet. Jag ska läsa böcker, sjunga för dem, skriva brev och sms till dem. Inte köpa dem med godis, leksaker och prylar.

Som jag sa, det kan bli jättebra. Och visst är det bra att ensamma kvinnor nu även i Sverige får insemineras.... Eller? Denna fråga kan fortsätta diskuteras. Är det rätt av oss/samhället/de som bestämmer - att säga att ett barn bara ska få ha EN förälder? Visst kan man gå ut på krogen en kväll, och hitta någon för ett engångsligg, och hoppas bli gravid. Men, då är det ändå ett val, som den här mannen har gjort. Han har inte skyddat sig, och sett till att det inte blir en graviditet. Vill man inte, så får man själv ta ansvar. Hon kan säga att hon är skyddad, och så är hon inte det... Det är ändå bådas ansvar.

Det här är svåra frågor, och jag vet inte om det finns något rätt eller fel. Många kan tycka och tänka. Vi är alla i olika situationer, och detta påverkar hur vi tycker. Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag vore ensamstående och närmade mig 40, och bara längtade efter ett barn???

- - - - - - - - - - - -

Nähä. Pluggdag idag. Jag har bara tagit en paus med en kopp kaffe. Nu ska jag hänga lite tvätt, och sen är det böckerna igen....

Tack för ni orkar läsa mina funderingar. Jag behöver inte att du svarar, jag behöver bara få skriva av mig, och få formulera mina egna tankar. Det hjälper mig att få skriva ner det, och sammanfatta vad jag tycker (eller inte tycker.....).

Jag försöker minnas och leva efter de glada, härliga stunderna. Som kramen och kittlingen jag berättade om först. Det är DET som är det viktiga. Vi försöker leva i nuet, och njuta av de fina ögonblick som blir.... <3