Jag tycker inte om november. Det har jag aldrig gjort. Jag har svårt för det här mörka, gråa och trista. Och så regnar det varenda dag.... Jag vill se solen - NUU!!
Jag har hälsat på en god vän som fick en liten dotter för ett tag sen. Jag visste innan att det skulle bli svårt, och försökte stålsätta mig. Men, jag tänkte att det skulle vara enklare om jag fick vara hemma hos dem och i lugn och ro göra det här första mötet. Och det gick bra. Hon sov hela tiden.... När jag skulle gå, tog min vän upp henne och la henne i min famn. "Håll henne lite!". Och det var nog bra. Så små de är.... Väger ingenting, trots att hon är en stor tjej.... Men. Tankarna går hela tiden. Vi skulle haft en sån liten hos oss nu. Var det tänkt. Men det blev inte så....
Vi har inte skrivit till socialen/socialchefen/kommunen i det aktuella fallet. Jag har inte orkat, och maken tycker inte riktigt att det är lika viktigt längre. Jag tycker fortfarande att det är viktigt. Vi har dessutom köpt saker för nästan tusen kronor, som jag tycker att de ska ersätta oss för. Flera av sakerna har vi skänkt bort. Men här är en del kvar i alla fall.
Det jobbar en ny tjej på mitt jobb nu. När vi satt och åt häromdagen frågade en av mina andra kollegor hur det går med familjehemsplaceringarna och så. Jag berättade att det är lugnt och stiltje nu. På ett sätt är det väl bra att inga barn behövs placeras, kan man tycka. Jag berättade då för den nya tjejen att vi gjort fem ivf. Min andra kollega blev jätteförvånad, det hade hon inte hört om.... Eh.... Nähä. Men jag har ju (tvingades ju) bli öppen med det. Det har aldrig varit nån hemlighet! Men hon har bara jobbat hos oss i 2.5 år, och då var ju våra försök över. Vi ägnade sommaren där åt att försöka förstå och börja acceptera. Hon har själv inga barn, men hennes man sen många många år tillbaka har en vuxen son. Hon har aldrig sagt varför de inte har några barn. Man vet ju inte. De kanske har försökt? Eller så vill de inte. Det är inte min sak. Hon vet i alla fall hur VI har det. Om hon vill, så kan ju hon prata också. Eller hur? Vi är inte så lika och umgås inte.
Jag skrev för ett tag sen om mitt nya liv. Det sprack ju direkt.... Men nu har vi börjat om. Igen. Hahahhaha!! Vi började i november, så det här är tredje veckan. Första veckan tappade jag två kilo och andra veckan ett kilo. Det känns bra. Och jag behöver den här kick-starten för att få positiva vibbar och kunna fortsätta!! Idag är jag så vansinnigt sötsugen.... Det här mörka, gråa och trista gör ju inte saken bättre! Jag vill krypa upp i soffan under filten, med en tänd brasa och en bra bok. OCH nåt mumsigt sött.... Jag försöker verkligen låta bli!! Dricker te i stället. Jag har en sort som jag dricker bara ibland, vid speciella tillfällen. Den har smak av lakrits och ingefära. Lite speciell, men god.
Nu ska jag nog öva lite sånger i stället. Man kan ju inte bara sitta och lata sig!!
Kram på er!
Nej fy för november! Jag gillar inte heller november, mörkt och regnigt....Nu är det äntligen december och man får lite julmys tillsammans. Det enda trista med jul är alla påminnelser om att man som barnlös inte är "som alla andra", det där utanförskapet som blir tydligt på sammankomster med familj och vänner. Jag får verkligen lägga på masken och spela glad ibland. Ta hand om er. Kram
SvaraRadera