tisdag 1 oktober 2013

Röriga tankar...

Min onkolog (egentligen: onkologer, de är två) tyckte ju att jag skulle vara sjukskriven i tre månader. Min första reaktion var typ: varför då?? Sen kände jag en lättnad. Och efter det har tankarna malt, fram och tillbaka. Jag har ett par vänner som nästan är arga på mig, varför jobbar jag för??

Ja, säg det. Annars kanske jag bara går hemma och funderar lite för mycket?? Mitt jobb är heller inte så enkelt när det gäller tider, och ersättare/vikarie. Alltså, var hittar man någon som vill jobba 60% som musiklärare, i en skola ute på landet (=inga bussar)?? Och dessutom börja nu. Inte så enkelt. Och som musiklärare är det jag som ansvarar för Lucia, och julavslutningen (då alla klasser sjunger). Det gör sig inte själv, och absolut inte på en vecka.... Men, visste jag om nån bra som jag litar på, som kunde jobba för mig fram till jul - ja, då skulle jag slå till på en gång!

Nästa vecka ska jag träffa en kurator, som bl a ska prata om arbetstider med mig. Jaa, och?? Det går liksom inte ändra så här, mitt i terminen... Förra året jobbade jag måndag, tisdag och onsdag. Funkade bra. I år jobbar jag måndag, onsdag och fredag. Känns inte riktigt lika bra. Jag får liksom inget flyt i det, varken i att vara ledig eller i att jobba. Det blir så hattigt, hit och dit... Jag hade önskat samma tider som förra året, men det gick inte. Nähä. Jag vet att min läkare kan trycka på, så att jag får jobba andra tider. Men, det ställer till det så för så otroligt många andra. Min musiksal är nu uppbokad av andra (musikskolan) på  tisdagar och torsdagar. Och de kan ju inte bara byta dag hur som helst, det får ju konsekvenser på så många olika håll. Dessutom handlar det om betyg, och det får vem som helst inte sätta... (behörighet osv).

Och varför ska jag vara hemma då?? Det verkar ju inte vara nåt fel på mig! Eller okej då, en undersökning kvar, på torsdag. Då ser man tydligt om det finns nya eller gamla tumörer som spökar på synnerven t ex. Men det verkar ju inte troligt att det är nåt sånt.

Dessutom kvarstår faktiskt problemet. Förra veckan fick jag ju "blixtrarna" (som jag kallar dem) och synbortfall två gånger, med 1½ dygns mellanrum. Vad gör jag om jag är ute och kör bil, när ett anfall kommer?? Sätter mig i väggrenen och väntar tre timmar tills anfallet är över?? Näe, det funkar inte riktigt så, i livet. Det kanske är bra, om jag är hemma tills de fått ordning på det.

Men (igen), det är ganska roligt på jobbet just nu... ;)

Kanske är det stress?

Det var ju en ganska intensiv vår... Kort men mycket intensiv förberedelse när flickorna kom. Och så väldigt mycket intensivt när de var här. Och efter det, bara tomt? Nja, då reste vi ju runt som galningar och hade semester både här och där. Vilket var bra . Vi landade i det . Men, vi fick kanske inte det där lugnet, och ron, som vi kanske behövde? Jag har kanske inte landat i hela den här historien med flickorna (fastän jag tycker att jag har det). Visst, jag erkänner ju att jag saknar dem, och vill träffa dem igen. Men nu är det ju som det är. Vi har inte hört nåt från nya familjehemmet eller socialen om att träffa flickorna nu, så vi gissar att nya familjehemmet inte vill träffa oss...

Det här är nog ett rörigt inlägg, men ibland är det bra att skriva, för då sorterar man för sig själv. Saker och ting blir tydliga och plötsligt fattar man vissa saker. Jag vet inte om jag blivit klokare just nu, men det kanske kommer.... :)

Idag är jag då som sagt "ledig". Min bil är på verkstan (8 200 kr), så nu är jag hemma hela dan. Hittills har jag tagit det lugnt. Lång frukost. Somnade om framför teven. Skönt, och välbehövligt. Sen har jag planterat om några blommor, bl a några skott som jag hade satt och nu var det verkligen dags. Jag har sagt det förut, det är läkande att hålla på med trädgården, och det gäller nog blommor inomhus också... Saknar ju nån att göra det med, bara. Alltså, ett barn. Att få förklara och berätta, varför gör jag si och varför gör jag så... Se hur det växer, förändras. Vi har skördat så gott som allt i trädgården nu. Utom physalisen, den står i uterummet och har klarat sig bra trots frostnätter. De har fortfarande frukter som inte riktigt mognat, så de får stå kvar så länge de kan.

Sovrummet flickorna bodde är också kvar. Våningssängen står där, som en påminnelse, hela tiden... Men jag håller ordning i rummet, pysslar med blommorna, dammsuger där, och sköter om det. Kanske kommer det nån annan som får bo där?? Det har varit ganska tyst ett tag från socialerna. Men, vi får se.... Plötsligt händer det, vet ni... ;)

KRAM!

4 kommentarer:

  1. Jag är också lärare och känner väl igen det där ansvarstänkandet när det gäller jobbet! MEN! Om du blir sjukskriven, så ska du släppa allt! Låt rektorn ta hand om vikariefrågan och allt annat! Inte är det väl så på din skola att det är din sak att ansvara för? Är du sjuk är du ju sjuk! Låt din hälsa gå före allt annat nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo och ja. Jag vet ju att det är så, egentligen. Men min rektor är inte alls positiv till nån sjukskrivning av mig.... Och det påverkar också, så klart.

      Saken är väl den, att om jag till 100% kände att jag ska/bör bli sjukskriven, så är det enkelt att bli det. Nu tvekar jag ju....

      Radera
  2. Hoppas att du får klarhet i hur du vill ha det. Att jobba kan ju ha både för- och nackdelar. Stress å ena sidan, men samtidigt något annat att tänka på.

    SvaraRadera
  3. Hej!

    Jag jobbar med uppsökande kundtjänst för AFA Försäkring och såg att du skriver att du eventuellt kommer att bli sjukskriven.

    Du kan då ha rätt till ersättning från oss om du jobbar på en arbetsplats som har kollektivavtal (och 90% av alla anställda i Sverige täcks av kollektivavtal).

    Här kan du läsa mer om vår sjukförsäkring: www.afaforsakring.se/sjukforsakring

    Ring oss på 0771-88 00 99 mellan 8-17 på vardagar så kan vi hjälpa dig vidare.

    Vill du veta mer om uppsökande kundtjänst och hur vi hittade dig kan du läsa det här:
    www.afaforsakring.se/uppsokande_kundtjanst

    Vänliga hälsningar
    Fredrik
    AFA Försäkring

    SvaraRadera