Den här bloggen har flera syften, har jag kommit fram till. Ett syfte är att jag får skriva av mig, helt enkelt. Ibland blir det för mycket, och det bara bubblar över...
Idag har jag börjat jobba igen. Efter två och en halv månad från jobbet, med undantag för 8-10 timmar jag gjorde i samband med skolavslutningen, utspridda på tre veckor... Det var trögt att börja. Mycket trögt. Och jag var lite rädd. Jag har inte pratat med några kollegor sen flickorna lämnade oss. Bara en kollega. Jag visste inte ens om alla visste om det... Om min chef visste om det. Men det trodde jag nog hon skulle veta.
Dagen började uselt. När jag körde ut bilen från garaget var handbromsen sönder. Tredje gången i år. Jag blir galen!!! Låt mig få byta bil!!! NU!! Bilar ska fungera. Så är det bara. Punkt. Slut.
Mitt schema det här läsåret är helt knäppt. Jag vet inte om jag har berättat om det tidigare, men jag har fått en ökning av undervisningstid på 160 min på en halvtid. Det är 320 min på en heltid. I ett enda slag - PANG - så ska jag undervisa fyra klocktimmar mer.... Jag är schemalagd en timma (60 min) mer än vad mitt avtal säger, på min arbetsplats. Hur löser man det??? Ta ut det i komp, säger min rektor. Jaha, när då??? Jag får ju inte ta ledigt när eleverna är där. Och jag får inte ta ledigt på en studiedag. Så när då, hade du tänkt?? Hur som helst, nu bråkar jag lite, och har blandat in facket (i kommunen, ombudet på min skola gör inget, fast jag bett henne....).
En kollega som gjort två misslyckade gratis-ivf, blev spontangravid och har nu en ettåring hemma. Berättade idag att de ska ha barn igen, i januari. Tvillingar. Spontangravid igen.
Vi gick ut och åt lunch, där mötte jag en tjej som jag sjungit med förut. Höggravid, ska ha i oktober. "Vi gjorde lite som ni gjorde" berättade hon. Jag var öppen mot alla i styrelsen jag satt med i då (och hon också) så de visste att vi gjorde IVF. Hon hade gjort två misslyckade gratis-ivf, och hade besökt Carlanderska i Göteborg, samt ställt sig i adoptionskö. Och då, blev hon spontangravid.
Varför gör det så ont fortfarande???
Kanske för att jag fick mens igår. Och den här gången hade jag hoppats. Och faktiskt börjat tro lite också. Vi var flitiga under ägglossningen, jag gjorde som jag skulle och låg där läääänge med benen i vädret och en kudde under rumpan. Jag till och med tog mina blodförtunnande tabletter. Ifall, så där bara. Hade jag några tecken då? Halsbränna, ja. Och en överkänslighet, som jag fått när jag varit gravid de andra gångerna. Alltså, jag kan börja gråta för ingenting alls! Om nåt är sorgligt, vackert, rörande eller vad som helst. Så var det nu. Och brösten ömmade nåt så helt galet!!
Men, det blev inget denna gång heller. Och varför skulle det bli nåt?? Fem gånger gravid. Fem gånger missfall. Nu är jag 43 år. Och ett halvt om nån vecka eller så. Jag är för gammal. Jag vet att det nu för tiden är mycket vanligare med äldre mammor. Jag vet det. Men, jag är ändå i denna äldre gruppen.
Jag grät inte, men erkänner att jag blev besviken i alla fall...
Minnet av de två flickorna som bodde hos oss i en månad har väckts upp igen. Jag hade gått vidare. Men idag har kollegor frågat och undrat. Hände det nåt särskilt? Den absolut minsta, och värsta kommentaren (som jag faktiskt har fått!!!!) är den, att försökte vi verkligen allt vi kunde? Hur kan vi låta de små barnen flytta en gång till? Ni får inte ge upp!
Dessa kommentarer gör mig mest ledsen. Maken blir arg. Det blir jag också, men först efteråt. Dessa små eländiga människor som säger så, har inte alls förstått vad det handlar om. Det går inte jämföra att bli förälder till biologbarn, med att bli familjehem. Inte en chans!!
Mot en "vän" som uttryckte sig så här kränkande, blev jag faktiskt lite irriterad och sa nog lite för mycket för sekretessens skull. Men jag ville bara trycka ner i halsen på henne, att hon inte visste nånting!! Det finns orsaker och skäl, som hon inte ens kan drömma om! Det var en felplacering, som soc har tagit på sig som sitt misstag. Det finns ett annat, eller flera andra, barn som passar oss bättre. Som vi kan göra något för.
Vi har sagt nej till en för gammal pojke. Vi har en förfrågan om en fyraårig pojke. Hans utredning har just börjat, och vi har sagt att vi vill veta mer innan vi säger nåt.
Tänk, vad ord kan såra. Vi som bara vill väl, vi som bara vill hjälpa. Och vi tycker ändå att vi gjorde nåt bra! Vi hade hand om de här två flickorna i en månad. Vi lärde dem massor!! De fick lära sig vad frukost är, det äter vi varje dag här. Varje dag? Ja, varje dag. Vi borstade tänderna morgon och kväll. Med en alldeles egen tandborste. Småsaker, men ändå så stora saker. Det finns hur mycket som helst, men jag kan inte berätta dem här. Ni förstår säkert ändå.
Äsch, det är bara så synd om mig idag... ;)
Första arbetsdagen, riklig mens och så är mitt schema sååå dumt. Lägg till uselt väder med störtskurar mellan solskenet, och inte ens varmt ute...
Nu ska jag nog gå och pussa lite på min man, så känns det säkert bättre!!
Fick ett tips i en annan blogg, läs om graviditetstestet och fnissa lite!! Det hittar du hos http://ebbaspotatisar.wordpress.com/2013/08/12/the-rabbit-died-graviditetstestets-historia/
âh jag hade ocksâ hoppats att det kanske kunde bli nâgot med denna ägglossningen trots allt! Ville bara säga att du inte ska ta ât dig av dumma kommentarer - du är ju klok nog att inte göra det. Jag är verkligen imponerad av allt ni gjorde för tjejerna, det hade inte jag kunnat/orkat. önskar dig ny energi och medvind.
SvaraRadera