En ganska vanlig fru. Eller... När jag väl hittade mannen jag älskar, så kanske det är försent? Hjärntumörer som var elaka, när jag var 28 år, gjorde det omöjligt att bli gravid. Men, efter 8 år hände nåt.... Det började komma tillbaka lite hormoner. En ny fråga väcktes, skulle jag kunna bli mamma i alla fall? Eftersom mitt landsting tyckte jag var för gammal, så fick det bli privat vård. IVF. Men vad hände?
Vi fick inget barn med IVF. Kan vi bli familjehem då?? Livet = Upp. Och ner.
onsdag 11 juli 2012
Glömma?
Min man tycker att jag ska glömma. Glömma och gå vidare. Inte hålla på och älta det här nåt mer.
Vaddå????
Jag är inte färdig än. Inte på långa vägar. Och jag ältar inte. Inte på nåt sätt. Inte alls. Men, jag är inte färdig än.
Håller med föregående talare... Man lär sig bara leva med det... Min man skriker samma åt mig. Han är bara arg och sur. Han mår dåligt och det är påfrestande. Jag har inte glömt. Jag har heller inte fått möjlighet att prata om det, vilket gör att man bär med sig det... Glömma...nej...det gör man inte. Man går inte igenom en sådan här sak, utan att det sätter spår...
Näää, sånt här glömmer man inte... Jag tror att om man försöker gömma undan det så kommer det förr eller senare upp och biter en i ändan. Det finns förstås dem som är "duktigare" på att förtränga saker än andra, men jag vet att jag inte är sån iaf. Jag tycker att det är så bra att du har fortsatt att blogga och på så sätt skriver dig igenom hela processen. Inte minst för att kunna gå tillbaka och jämföra hur man mådde innan, ibland är det ju svårt att se att man faktiskt tar små, små steg på den där nya vägen som man inte valde själv. (Och så tycker jag, rent egoistiskt, att det är en ynnest att få följa med på vägen)
Man glömmer nog aldrig, man bara hittar ett sätt att leva vidare.
SvaraRaderaKRAMAR
Håller med föregående talare... Man lär sig bara leva med det...
SvaraRaderaMin man skriker samma åt mig. Han är bara arg och sur. Han mår dåligt och det är påfrestande.
Jag har inte glömt. Jag har heller inte fått möjlighet att prata om det, vilket gör att man bär med sig det...
Glömma...nej...det gör man inte. Man går inte igenom en sådan här sak, utan att det sätter spår...
Kram till Dig...
Näää, sånt här glömmer man inte... Jag tror att om man försöker gömma undan det så kommer det förr eller senare upp och biter en i ändan. Det finns förstås dem som är "duktigare" på att förtränga saker än andra, men jag vet att jag inte är sån iaf. Jag tycker att det är så bra att du har fortsatt att blogga och på så sätt skriver dig igenom hela processen. Inte minst för att kunna gå tillbaka och jämföra hur man mådde innan, ibland är det ju svårt att se att man faktiskt tar små, små steg på den där nya vägen som man inte valde själv. (Och så tycker jag, rent egoistiskt, att det är en ynnest att få följa med på vägen)
SvaraRadera