En ganska vanlig fru. Eller... När jag väl hittade mannen jag älskar, så kanske det är försent? Hjärntumörer som var elaka, när jag var 28 år, gjorde det omöjligt att bli gravid. Men, efter 8 år hände nåt.... Det började komma tillbaka lite hormoner. En ny fråga väcktes, skulle jag kunna bli mamma i alla fall? Eftersom mitt landsting tyckte jag var för gammal, så fick det bli privat vård. IVF. Men vad hände?
Vi fick inget barn med IVF. Kan vi bli familjehem då?? Livet = Upp. Och ner.
Jag tror aldrig det går över helt... men jag tror att man lär sig leva med det, utan att bryta ihop. Jag tänker på dig... Skickar en styrkekram. /Kirane
Finns nog ingen eller inget som kan svara på det. Jag gick omkring och kände samma sak, till en dag, då bestämde jag mig för att lägga ner... Jag orkade inte må så jävla dåligt längre, men det tog sin tid och det var svårt. Jag undrade många gånger, om jag någonsin skulle få bli lycklig...Förra sommaren, innan jag blev gravid, kände jag mig lycklig. Men så hade jag nog gett upp hoppet på att någonsin bli mamma... Ja, det hade jag, fast man inte "får".
Jag kan inte hjälpa dig, men jag vet vad du går igenom, vännen. Jag vet så väl.
Håller med. "Vanligt folk" fattar ingenting. En del FÖRSÖKER förstå... En del VILL inte förstå... En del KAN inte förstå...
Jag tror det gäller det mesta i livet egentligen. Man förstår aldrig fullt ut, förrän man fått uppleva det själv. Vissa saker kan man föreställa sig, men en del saker är stört omöjliga att greppa.
Det blir lättare...så småningom...men det tar tid. Ge dig tid att sörja. Sen...när du är redo...tar du varsamma steg framåt... I din takt... Du VET när det är dags att släppa taget om sorgen, men en del av den kommer alltid stanna kvar. Har man velat något så länge, så mycket, så innerligt... Då vore det konstigt om inte en bit bet sig kvar. Man lär sig hantera den och den blir lättare att bära.
Kramar dig... Tänker på dig... Jag...och många med mig...VET PRECIS vad du går igenom. Been there, done that.
Jag tror inte heller det blir bättre (pessimistkonsult nr 1) men man kanske lär sig leva med det.
För mig är det nu 12:e året. Och nej. Inte en endaste dag har det blivit bättre. Jag brukar tänka att man ska försök hitta de små glädjeämnena i vardagen som gör det lite lättare. Som gör att man tänker på annat. För mig är det ridningen. Och katterna förstås.
Jag tror aldrig det går över helt... men jag tror att man lär sig leva med det, utan att bryta ihop.
SvaraRaderaJag tänker på dig...
Skickar en styrkekram.
/Kirane
Tänker på dig så ofta. Vet inte vad jag ska säga eller göra för att du ska må bättre. Önskar att jag kunde trolla!
SvaraRaderaTänker också på dig jätteofta och jag tror inte heller att det går över helt och hållet. Med tiden känns det förhoppningvis lite mindre jobbigt.
SvaraRaderaMånga kramar till dig
Finns nog ingen eller inget som kan svara på det.
SvaraRaderaJag gick omkring och kände samma sak, till en dag, då bestämde jag mig för att lägga ner... Jag orkade inte må så jävla dåligt längre, men det tog sin tid och det var svårt. Jag undrade många gånger, om jag någonsin skulle få bli lycklig...Förra sommaren, innan jag blev gravid, kände jag mig lycklig. Men så hade jag nog gett upp hoppet på att någonsin bli mamma... Ja, det hade jag, fast man inte "får".
Jag kan inte hjälpa dig, men jag vet vad du går igenom, vännen. Jag vet så väl.
Massa kramar.
Tack. Det är skönt att ha ett ställe, där det finns några som vet och som bryr sig om en! "Vanligt folk" vet inte alltid hur det är...
SvaraRaderaKramar tillbaka!!
Nej, "vanligt" folk vet inte alls, även om de vill väl...
RaderaHåller med. "Vanligt folk" fattar ingenting.
SvaraRaderaEn del FÖRSÖKER förstå...
En del VILL inte förstå...
En del KAN inte förstå...
Jag tror det gäller det mesta i livet egentligen. Man förstår aldrig fullt ut, förrän man fått uppleva det själv. Vissa saker kan man föreställa sig, men en del saker är stört omöjliga att greppa.
Det blir lättare...så småningom...men det tar tid.
Ge dig tid att sörja. Sen...när du är redo...tar du varsamma steg framåt... I din takt...
Du VET när det är dags att släppa taget om sorgen, men en del av den kommer alltid stanna kvar. Har man velat något så länge, så mycket, så innerligt... Då vore det konstigt om inte en bit bet sig kvar. Man lär sig hantera den och den blir lättare att bära.
Kramar dig...
Tänker på dig...
Jag...och många med mig...VET PRECIS vad du går igenom.
Been there, done that.
Jag tror inte heller det blir bättre (pessimistkonsult nr 1) men man kanske lär sig leva med det.
SvaraRaderaFör mig är det nu 12:e året. Och nej. Inte en endaste dag har det blivit bättre. Jag brukar tänka att man ska försök hitta de små glädjeämnena i vardagen som gör det lite lättare. Som gör att man tänker på annat. För mig är det ridningen. Och katterna förstås.
Kram
Tänker på dig. Kram!
SvaraRadera