Många frågor! Inga svar?

Nu börjar det dra ihop sig. Den här helgen, och nästa. Sedan efter jul har jag övat, lyssnat, tränat och tragglat. Jag sjunger. I minst två olika körer. Eller om man ska vara petig, en kör och en vokalensemble. Den här helgen har kören sitt stora framträdande. Och nästa helg är det vokalensemblens tur. Det känns som en stor miss i (min) planering att det kommer så här tätt, bara en helg emellan. Det har delat mig. Eller inte. Det är nämligen väldigt stor skillnad på de här konserterna. Den här helgen är det Händels verk Messias (tar 2,5-3 tim). Nästa helg är det ett jazzprogram.

JA - det är väldigt stor skillnad! Olika tidsperioder, musikstilar, sångsätt, instrument.... Men åååå så kul det är! Jag får verkligen jobba med mig själv, och olika sångsätt. Nu börjar det sitta riktigt bra också. Mitt egna övande här hemma, har intensifierats de senaste veckorna. Nu är jag verkligen på gång!!

Det är stressande, dock. I ett vanligt liv hade jobbet varit stressande nog. Det hade räckt! Nu tillkommer de här två konserterna. Pust, stånk, stön!

MEN...
om jag fortfarande hade varit gravid, då hade jag inte haft det så här... Eller?? Hade jag över huvud taget varit med och sjungit då???

Alla de saker jag gör nu - är de substitut för... en bebis...??

Mycket viktig fråga!!

Jag är ju så stressad nu, att jag inte ens får nåt gjort. Och så brukar inte jag reagera. Lite press och mycket att göra, är oftast bra för mig! Men nu blir jag handlingsförlamad. Inte bra.

Och jag längtar till hösten, då jag bara ska jobba 50%... Vår kurator frågar varje gång, om jag inte ska vara sjukskriven, helt eller delvis, redan nu. Och varje gång svarar jag, att nej, det går inte. Inte nu. Jag hinner inte. Eller hur???? Vad prioriterar jag då?

.......

Det kunde varit så, att det var en månad kvar innan vår bebis skulle födas. Den ivf vi gjorde i höstas, kändes ju så bra. Allt var så rätt, så fint och såg verkligen bra ut. Och så kom missfallet. Blödningen. Och jag föll.... Långt ner, den gången. BF var 20 maj. Undrar hur jag hade mått nu... Hade vi hunnit planera och göra allting? Köpa saker, vagn...? Kläder? Hade vi vetat om det var en pojke eller flicka? Hade det sparkat mycket, där inne i magen? Hade jag varit trött, haft mycket ont i mitt skelett??

De frågorna får vi väl aldrig svar på.

...................

Och vad menar jag med det här inlägget?
Ja, inte blir Livet som man tänkt sig, i alla fall. Inte alls. Inte på något sätt, faktiskt. Så många saker, som man kan styra över, och så många som man inte kan styra över. Slutsats? Det är ju inte ens nån idé att försöka styra. Bara följa med...

Orkar jag det här?

Det tar mycket kraft och energi att vara lessen. Att sörja. Att tänka.

Hur kommer man vidare?

-----------

Jag har tänkt att ringa min distansläkare och få journalkopior där i från. Det har jag inte gjort än. Varför inte?? Vad väntar jag på???? Kanske talar mitt undermedvetna till mig...

Nä. Slut på virriga tankar för en stund. Nu måste jag sätta fart här!!

kram