Dagen för Återinträde.

Min man kallar det för återinträde. Det låter som en rymdraket som är på väg tillbaka till jorden, genom atmosfären... ;) Men det är verkligen ett bra ord, för precis så känns det.

I går kväll fladdrade det i magen, så orolig och nervös var jag. Det har jag aldrig varit förut. Skräcken är ju att embryot inte ska klara upptiningen. Varför är jag så orolig för det nu? Det har jag aldrig varit förut. Det beror nog på att det är vårt allra sista embryo. Jag har sagt att jag vill göra fem försök. Nånstans har jag läst att genomsnittet för att lyckas, är 4,3 försök. Om jag gör fem försök, har jag i alla fall gjort fler än genomsnittet. Går det inte då, så.... Ja, då är det väl inte meningen...

Jag fick världens gulligaste mejl från min svägerska nu på morgonen... Jag har inte haft 100% hopp och tilltro den här gången. Det beror nog på att jag är rädd för ett misslyckande. Jag vet att jag kommer bli så oerhört förtvivlad om det inte funkar den här gången. Jag vill nog skydda mig själv från den förtvivlan.

Men samtidigt måste jag ju tro på det här. Jag måste hoppas!

När vi gifte oss, valde vi en bibeltext själva. Den är vanlig, många väljer den. Men för oss betyder det lite mer. Kort kan man säga att det handlar om tro, hopp och kärlek - och störst av dem är kärleken. Så har det varit. Min vigselring har tre stenar. En för tro, en för hopp, och en som är lite större: kärleken. Jag har kärleken i mitt liv nu, jag har min man. Tron har alltid funnits där, från början en barnatro som utvecklats när jag blivit vuxen. Och hoppet. Det har jag alltid haft. Genom mina cancerbehandlingar, all tid på sjukhus - jag har alltid haft hoppet.

Detta lilla, lilla embryo som vi har kvar. Som är en del av oss av båda. Det är Tro, Hopp och Kärlek.

Nä usch, tiden går för snabbt. Men det är ju bra! Nu måste jag hoppa in i duschen om jag ska hinna!!
Nästa gång jag skriver är det nog kväll. Då vet vi om vi har fått tillbaka vårt lilla embryo...

Kram på er!
(från en orolig och vimsig själ...)