Å vad skönt det är att få "kräkas" lite på alla som går runt där ute i världen med sina stora magar....
Det är väl ett sätt att bearbeta, tror jag.
Jag har ett par i min närhet, som vi rekommenderade till "vår" klinik. Idag är de på första ultraljudet, och ska förhoppningsvis få se det lilla hjärtat slå... Visst är det jobbigt att följa dem, men samtidigt är jag så glad och lycklig för dem! Tänk att det kan fungera!!
Det är nog alla andra som skryter som jag blir irriterad på. Fast, missförstå mig rätt nu. De får gärna vara gravida och det är väl härligt att det föds en massa barn! Det är bara jag som ibland tycker det känns lite orättvist att inte vi också kan få bli föräldrar.
Så, tänk dig in i min situation. Jag bearbetar min sorg. Hela tiden. Varje dag. Min chef frågade mig häromdagen, om vi "kommit över det nu".... Öhh.... Näe, det har vi inte. Man gör inte det på en kafferast. Det är lång tids förhoppningar, förväntningar, önskningar som ska tas om hand nu.
Vi kommer att komma över det. Men vi låter det få ta lite tid. Vi tar det i vår takt. Allt kommer bli bra, det vet vi.
- - - -
Vi har bestämt att jag ska jobba 50% nästa år. Nu jobbar jag 75%, så det blir ju en minskning. Inte minst ekonomiskt. Men vi har sagt att vi ska klara det. Det ger mig tid att hämta andan och leta rätt på mig själv i allt det här. Jag ska dessutom ta tag i min magisteruppsats igen. Den har jag saknat! Och så kan jag vara ute och sjunga lite mer. Det har jag också saknat!
Jag får helt enkelt odla mina hemmafru-tendenser lite grand... ;) Det börjar redan idag! Just nu snurrar tvättmaskinen, och dammsugaren står mitt på golvet, klar att användas. Och klockan är inte halv åtta än... hahaha....
Ha en fin dag, mina vänner!!
kramkram
Åh, fina underbara människa!!!
SvaraRaderaJag vet precis hur det känns, och nu är jag även en av de lyckligt lottade som bär på mirakel. Jag har mer än en gång tänkt på alla mina medsystrar , då jag skriver om henne...
Jag tror inte att kritiken är vänd till mig, men jag tar åt mig en gnutta iallafall.
Även om jag känner att jag har all rätt att skryta, så har jag det inte... Jag har inte glömt hur det är att lälngta, sörja och vara avundsjuk. Kommer aldrig att göra det, däremot slutade jag läsa om sånt som störde mig, eller stängde av när min omgivning skröt om sina barn.
Tack för din underbara kommentar och din styrka att lämna den hos mig. Jag beundrar den.
Vad skönt för dig att gå ner till 50% och det låter som du har en fin morgon med tvättmaskin och dammsugning framför dig ;).
Kramar i massor.
Luiza
Nä, Luiza, det var INTE riktat till dig!!!
SvaraRaderaNär jag väl hade publicerat inlägget, så tänkte jag på alla de bloggar som jag läser - där paren lyckats bli gravida. Jag följer ju dem! Jag mår inte dåligt av att läsa dem. Det visar bara att det fungerar när man kämpar!!
Men en f d elev, 20 år gammal som "av misstag" blivit "på smällen"... och pratar vitt och brett om detta. Alltså. DÅ blir jag trött....
Det ger MIG styrka att läsa det DU skriver - för du har också kämpat!!! Skillnaden mellan oss är ju att du har en bebis i magen, och det har inte jag. Visst, jag kan bli spontangravid fortfarande. Det har jag ju blivit förut. MEN - alla mina fem graviditeter har ju slutat i missfall. Det känns ju som om det är förutbestämt på nåt sätt... :'(
Nåja. Jag pendlar väldigt mycket, som du märker. Namnet på min blogg är SÅ rätt: Allt är UPP ibland, och så svänger det till NER, innan det brukar bli UPP igen... osv osv osv...
Och vet du! Nu har jag dammat, dammsugat och torkat golven!! En första tvätt hänger på tork, sängkläderna ute på vädring. GÖTT!! Och sååå mycket kvar av dagen!!
KRAMAR tillbaka!!
Vi är i en liknande sits. Jag 42, han 44. TD imorgon, men fick en rejäl blödning igår. Har småblött sedan i söndags. Det var som sista chansen. Vi har ett i frysen och har inte ens hunnit prata om det. Det känns som att vi måste kanske ta den sista chansen, men vi får se om vi orkar.
SvaraRaderaJag har precis suttit och funderat över livets orättvisor och visst vill man dra på idioterna, som "råkar bli på smällen", en riktig SMÄLL. På fb skrivs det till hö och vä om alla barn, barnbarn, fasters och mosters guldklimpar osv. Jag missunnar inte heller, men visst blir man avundsjuk...så vansinnigt avundsjuk.
Tiden går sakta när man går hemma. En timme, känns som fem. Jag befinner mig i ett vakuum. Orkar knappt slänga på en maskin tvätt.
Hur reser man sig från det som var sista chansen? Jag har ingen aning, men med stor försiktighet...varsamma kliv framåt...men viktigast...i sin egen takt.
Många kramar till dig.
Ååå... goa fina Kirane... Jag känner igen mig. Så mycket. Och så börjar mina tårar rinna igen... Ja, hur reser man sig igen?? Försiktiga varsamma steg. I sin egen takt, precis som du skriver.
SvaraRaderaMånga kramar tillbaka till dig!!
Tycker du göra helt rätt som går ner i tjänst. Det är viktigt att hitta lugn och balans i tillvaron. För att bli starkare. Gladare. Och finna andra alternativa vägar till ett annat alternativt liv. Och det där med fosterfamiljstankarna får mogna fram..i lugn och ro...
SvaraRaderaKRAM KRAM
Det är klart man lätt kan bli lite bitter och mycket irriterad när folk blir gravida huxflux hit och dit, utan några problem eller ansträngningar, kanske tom oplanerat... Medan andra kämpar och kämpar utan att nå i mål. Men det gör väl inte en till sämre människa. Man har juh rätt till sina känslor och dom finns där av en anledning.
SvaraRadera