Idag har jag varit på julavslutning på jobbet. Trots att jag är ledig åkte jag dit. Jag fick skjuts av en kollega (som också är ledig på torsdagar...). Och kollegan har med sig sin dotter.
En go tjej på 1,5 år. Härligt!! Eller?
När vi åt satt jag mittemot tjejen. Och runt om kollegor. Och vad jag än gjorde och vad jag än sa, så var det en (eller två) av de andra kollegorna som rättade mig/korrigerade mig eller helt enkelt var tvungna att säga hur DE hade gjort med sina barn. För så gör man alltid. Det är sånt som händer. Det har man ju gjort förut...
Okej. Det kanske är så. Men - måste de strö salt i såren??? Jag har inga egna barn!! Jag har inte varit med om det! Men jag vill inget högre än att få uppleva det!!!
Behöver jag säga att jag inte funkar så bra med alla mina kollegor....
De är ganska tydliga, jag är en sämre människa än vad de är, för jag har inga egna barn...
Det är inte dolda kommentarer, nä, de är ganska öppna och raka med sina kommentarer.
Vad ska jag göra?? Jag har inte varit tydlig och sagt rakt ut hur lessen jag blir. Ska jag göra det? Orkar jag göra det???
I övermorgon är det julafton. Än ligger snön här. I natt var det minus 10 grader. Nu är det bara en stackars liten minusgrad. Och i kväll kommer min man hem igen.... (Jag tycker inte om att sova ensam...). Längtar efter honom.
kramelikram till er - ni som är mina vänner!!
Det är så typiskt att alla samtalsämnen alltid ska handla om barn eller barnbarn. Jag gissar att dina kollegor främst är kvinnor....
SvaraRaderaNär allt barnprat kommer upp på mitt jobb blir jag bara tyst och orkar inte ens lyssna. Jag stänger av då och det tror jag att de märker, men det struntar jag i.
Var egoist. Vi behöver inte bry oss om vad andra tycker och tänker. Vi har nog med oss själva.