Jag är en usel människa.

Jag har ju skrivit om hur jag tycker att vi kommer vidare, att vi ändå har koll på vår barnlängtan. Och så trodde jag att det var. Men så ringde min syster och berättade att de ska ha barn, hon är i vecka 17. Och jag rasade. Min systers man är 15 år äldre än henne och har två vuxna barn. Vi har pratat lite löst om barn innan, men hon tycker inte om barn. Klarar inte av dem, tycker inte om blöjor, kladd och kräk. Då har vi skrattat och sagt, att nej, barn är nog inget för henne. Men, nu ska de ha i alla fall. Jag gratulerade och sa vad roligt, men det kändes inte så. Och så får jag fruktansvärt dåligt samvete, för att jag blir ledsen och.... Dubbelt tråkigt.

 När mitt andra syskon fått sina barn, har jag bara varit glad. Och de barnen bor i mitt hjärta!! Vi träffas rätt ofta, och det är bara kul!. Nu kändes det annorlunda. Och jag blir ledsen. Och får dåligt samvete för det.

Men, det är inte officiellt än. De vill vänta och berätta tills de är säkra. Vaddå säkra??? Vi har haft sex missfall, hade jag kommit till vecka 17 hade jag skrikit ut det för hela världen!! Vi är rätt olika där, tror jag. Och alla fokus kommer ligga på henne, och på barnet. Vi, min man och jag, kommer inte höra till längre. För nu är vi de enda utan barn. Vi passar inte in.

Hälsningar från en ledsen och bitter.... tant? käring? häxa? (välj själv).

Livets efterrätt?

Egentligen har jag inte så mycket att skriva om. Livet bara fortsätter. Allt rullar på. Det är fullt upp med jobb och skola. Sköta hem och hus. Och ta hand om maken. Och så tar han hand om mig.... :)

Jag kämpar med vikten. Igen. Men den här gången är jag jäkligt bestämd, och det går faktiskt neråt. Jag satte ett rejält högt mål den här gången, och än så länge håller jag farten. Det gick så himla bra våren för tre år sen. Sen rasade allt efter sommaren, när livet skakade lite igen. Men, den här gången ska jag inte ge mig!!

Idag har jag skjutsat min pappa till sjukhuset. Inget allvarligt, han var hos ögonläkaren, och eftersom de skulle droppa i hans ögon fick han inte köra bil hem. Det känns bra att bo så nära, att jag kan hjälpa dem med såna här saker. Det är ju rätt enkelt för mig. Bara det är en dag som jag är ledig, så funkar det. Eller ledig.... Har jag bara inget särskilt bokat, så kan jag ändra mina övningstider osv. Om två veckor ska jag skjutsa min faster till sjukhuset, men då är det längre bort.  15 mil enkel resa. Så det tar hela dagen, tror jag. På min födelsedag dessutom. Men, det gör mig inget. Annars hade jag bara suttit ensam hemma hela dagen. Nu får jag ut och åka med Mamma och faster. Kan ju bli lite trevligt i alla fall!

Vi har vänner som har barn. Eller, typ nästan alla av våra vänner har barn. Men några har barn som börjar bli riktigt stora nu. Det börjar pratas om barnbarn.... Livets efterrätt. Värt att vänta på. Lyx och mys. Ja, ja.... Än är det inte så jobbigt, men jag antar att det blir värre när fler och fler får barnbarn. Det lär väl dröja lite till förhoppningsvis.

En god vän berättade häromdagen att de haft sitt andra missfall. Ojdå. Jag trodde de var på väg att flytta i sär.... Han och jag pratar. Han undrar och frågar, och jag svarar och berättar hur VI hade det, och hur vi reagerade. Hon är tydligen helt förstörd. Hon är 41 år, har fått fyra barn redan (varav det yngsta med den här mannen). Jag kan bli lite irriterad då. Va fan, du har ju redan barn, liksom..... Vi har haft sex missfall, och har inget barn alls.... Men, går jag runt och är arg och gråter för det, eller?? NÄ, just det. Punkt, liksom.

Jag vet att vi alla har olika historier, men ibland blir jag bara rejält irriterad. Livet är inte rättvist. Nä, tack. Jag vet det. JAG om någon, vet det.

Nu är det dags för veckostädning. Ikväll är det middag borta, och i morgon ska jag sjunga hela eftermiddagen, och så är det 50-årskalas på kvällen. Och jag som har en så bra bok som jag bara vill läsa i.... När hinner jag med den?

Kram till er....